För några år sedan råkade jag ut för en svår personlighetskrock. Olyckan inträffade sent en eftermiddag då insiktsförhållandena var dåliga. Jag tappade uppmärksamheten och såg inte radbrytningen utan körde av linjen och for rakt genom alfabetets stängsel. Konsonanterna fastnade i pennan. Och fartvokalerna fick punktering.

Bokstäver låg strödda över bladen i sina minsta beståndsdelar. Med rödgråtna ögon såg jag versfötter och metaforer spridas åt alla håll. Kände en brännande smärta när X:ets axel gick ur led. Bläcket rann och kletade, gav plumpar i texten likt små infarkter tills ordens böjningsfraser exploderade.

Punkterna lossnade och de svarta kulorna rullade genom texten. Orden spred sig över ett stort område, många förväxlades i tumultet. Kommatecknens svarta vingar flaxade oroligt omkring i förvirringen. Jag lyckades ta mig till närmaste snabel-a och vilade ut där. Jag chockades svårt, det tog flera år att återfå kreativiteten igen!