fintar
de slinker in
genom springorna
i mig

den fientliga
som talar över mig
i defens
försöker jag härmed
låta vara
låta gå

men inuti
bor en vän
som förlåter honom än

tröstar och förklarar
kramar

så som man borde göra
så som samvetet talar
som gagnar både mig och han
fast detta vet jag ju ingenting om

kanske är det precis detta han behöver
det känns bara inte bra för mig
någonstans
därinne

den där väna
som drar på mig
allt otyg
som inte kan säga nej
utan att ifrågasätta

kan hon lära sig
att hålla käften
låta saker och personer vara
så att vi får växa i ro
inte skugga varandra
inte dra ner varandra
som vi gjort

kan jag lära mig
att hon kanske är för snäll för sitt bästa
att hon ska lyssna på mig
när det är jag ändå
som mår dåligt

men jag gör ju som jag gör
fast hon kommer och snackar så här
efteråt
som att jag inte hade behövt
henne där

då
med mig

inte emot