Om du bara skulle vända dig mot mig när du sitter här bredvid mig i bilen, skulle jag tala om hur mycket jag tycker om dig.
Men ögonblicken liksom famlar omkring, flyter ur händerna.
Alla stoppskyltar och övergångsställen stör rytmen och jag börjar att bläddra i cd-växlaren istället.
Meningarna fastnar halvvägs trots att jag väger varenda ord, jag vet inte riktigt hur jag bär mig åt.
Cd-växlaren bestämmer sig och slutar att vina.

Vet du, ibland får låten "Round here" med Counting crows mig att tänka på kärlek... Men också på glashuset som stod på Umeå torg, det är så märkligt.
Men det är också en märklig syn.
Något så skört bland betongen och fredagskvällar.
Något så sårbart naket mitt i vägen för allting annat.
All hotande ouppmärksamhet omkring dig, alla baseballträn som säljs i sportbutikerna, alla oregelbundna vassa former.

Hade inte varenda mening snubblat i min mun i bilen så hade jag berättat att jag vänt och vridit tills jag fick alla pusselbitarna på plats, rett ut alla garnystan i din kryptiska kod, börjat förstå vad du menade när du sa att ett hjärta är en piñata i ett glashus, det är så dumt att släppa in något som är blint... Som bara gissar och slår.

Så jag kommer inte att knacka på, händer är inte gjorda för så sköra material.
Jag lutar mig mot dig i bilen.
Du är bara ett viskande lösenord ifrån att låta någon komma in.