Beslutet skedde liksom i flykten. En impuls styrde min promenad in på skolgården mitt under skolavslutningen. Mot alla gula klänningar, alla lyckliga och förväntansfulla röster. Jag ställde mig längst bak bland åskådarna, låtsades känna någon och försökte värja mig mot den idiotiska känslan av att ingenting spelar någon roll.
Efter en halvtimme ramlade jag ut utanför skolgårdens grindar, tårögd och avväpnad efter att barnen sjungit "Den blomstertid nu kommer".
Min lägenhet låg tio minuter från skolgården men det kändes ändå som att jag var långt hemifrån. Mina steg hade istället nästan magnetiskt styrt mot den mänskliga rörelsen som tilltog mer och mer desto närmare man kom centrum.

Dörrvakterna efter krog-gatan i stan stod lite senare på kvällen på rad med ihåliga blickar. Visst dom var duktiga på att sola, men där fanns ju ingenting... ingenting som inspirerade mentalt. Dom sa; "vaktrummet ligger rätt in, fan ska du med dit? Slå lite vett in, lite stil, lite etikett-skill" in i mitt huvud där drömmarna famlar, elchocker och gud vet hur många tankar på dig.