de planterade ekollon
vinden skrek högre än radion
de gjorde pauser och sjöng en vers ur klirret av
kniv gaffel glas smutsiga koppar
det hävdande samhället låg några mil bort
lyckades aldrig skrika tillräckligt högt

de planterade mycket
fotografier möbler ansikten

grävde ner
och deras svettdroppar hängde kvar
där under stugans tak
i tusen påhittade år

dagar kom på besök ibland
sedan kom regnet

jag öppnade dörren en dag och
det sköljde mig bort
in i det sista
älskade de sig själva
sitt vatten
och badkaret i en lämnad stad

i en gästbok läste jag:
allt överflöder