under en fångad sol
spred kroppen sig hundratjugo dagar
i ett täcke av surr
från maskiner. från elskåpen
reste en urladdning längs håren
och jag noterade: apikala efferenter, aktiva
när världen exploderade i köttets ögon
kroppen skrek rakt ut
i livet mellan döden

jag lyfte dig
för att jag är stark
bar hela vägen till ett naket fönster
dig
vinklade hänsynslöst
de blad som döljer världen
klädde dig till liv med trasor
av riktigt ljus