i denna havsåker har jag sått mina frön
söker gör jag ej
jag skådar dessa fröns in



viskar

älskade kom




hon bär en skrud
av djupblå hav

blank petroleum
svart



manteln är utsläppt hår
grönböljande






det vandrar en kvinna vid stranden
märker ej kjolarnas långa släp

hur vattnet rör vid fållornas
gångna markmöten



havet vandrar flod
vandrar ebb


sjöstjärnor
målar
strand



kvinnan liknar mest en kokong
inlindad i djupa drömska moln



hennes händer
är nu


öppna mottagande

så är det viskar ringen





stenar visar ansikten

ögon
blixtrar
ädelstenar

möts i centrum


svävar i älvdans
utåt


andas in
sjöns näckrosblad

vilka höljer
ögons
möte






det finns de
vilka skriver skuggors bön




hon glider
nedför berget
in i vildblomsteräng


landar utslagen
en kvinnoblomma
blickar in i sagomoln
seglande
talande
viskande

mjuka



i en annan strof är
klipporna hala

slinter fotblad



krönt är hon
med lindad tång
med skogshöjds vita stjärnor

korallögon
gnistrar
ur djupens azuriter



slupen nuddar strandkänning
vid klippans fyrfat


du sträcker dina händer
över havsvida


stödjer mig

i det jag bejakar
färden



du lindar dina vackra armar
ömt runt mig

kysser himlarna
purpurdjupa