Medans sanden värmer tar jag av mig skulden

skulden av att äntligen må bra

Om min stund på jorden är här för att stanna

stannar jag nog onekligen kvar

När vågen tar mina fötter åker sandalerna av

av åker tyngder fulla med sten

Jag känner mig stark av vågens förakt

förakt mot människors avund

Litar på vattnet och tar mig en tur

turen har vänt med den spanande vinden

Armbågar nergrävda i hettans begär

begäret av att bli förföriskt älskad

Jag lägger mitt huvud mot tuvans närhet

närheten i ett ruvande bo

Medans sanden värmer..

Wollemia 2013-07-29