I den tystaste timmen skimrar du i dörrspringan, bränner hål i våra lakan. Råder oss att somna om, ty gryningen vill du ha för dig själv. Snart stiger våra kroppar långsamt, över klippor och in i kök, deras väggar aldrig så bländande vita. Nu är vi ensamma i en ljudlös värld som väntar på att vakna. Här värmer du den hy som funnit svalka i drömmen.

I den ljusaste timmen drar du upp oss på berget. Vilar våra kroppar, stänger våra ögon. Klibbar gräs mot rygg. Snart pekar horisonten i din riktning. Ditt ljus blir en fjäder i skyn. Tusen tunna linjer från skogens rand till ditt gömställe i molnen. Du räfflar atmosfären till ett draperi som svajar lätt i vinden. Nu är himlen din scen, svalorna din publik. Nu ljuder toner av strålar som tänds och släcks. Flerstämmiga ackord uppspända i tiden. Flätade som trådar, dirigerade av molnens partitur. Så tystnar musiken i skenets bländande kraft, och himlen är åter slät som sjön i natten.

I den sköraste timmen leder du ut oss mot fältet. Du glimmar rött i fönstren, skymtar bakom varje hörn. Vi följer grusvägen, låsta i din blick. Snart vibrerar din himmel av ögonblickets flykt. Av färgerna du skiktat omkring dig, av molnen som flyter i din frusna eld. Nu sveper horisonten sin slöja över din siluett. Nu ringlar glödande silkestråd en gräns mellan våra världar.