Du som tog vår sömn,
Låt din glänta förbli vår mötesplats
Härifrån tar vi oss vidare, till torg som aldrig vilar
Till fester som länkas ihop, kedjar fast sig i morgontimmen

Lys upp staden!
Ett månlandskap, kallt och blått i natten
Skenet visar vägen, följer oss hem från vår första dans
Kastar skuggor genom gardinen, över samtal som flyter tills dagen gryr

Jag minns månskenet:
Det sprider vakenhet omkring sig likt skärvat glas
Vrider kroppen i lakanet, lyfter den ur sängen
Kroppen är i vägen för andras närhet
Den vandrar utan sömn, agerar utan vila


Du som gav oss varandra,
Låt din glänta förblir en oas
Här hämtar vi kraft, kastar oss åter ut i natten

Lys upp vidderna!
Ett ökenlandskap, torrt och bränt av vinden
En lockande inbjudan smygs in i min hand
Men rädslan vrider mina tår i sanden

Jag minns ökenvinden:
Den sprider rotlöshet omkring sig likt spindlars väv
Nystar sina hägringar, binder fast mig vid min törst


Du som gav mig mina drömmar,
Här i din glänta griper dem mig åter
Härifrån tar jag mig vidare i minnets labyrinter

Lys upp gatorna!
Ett drömlandskap av fönster som blickar ut i natten
Där står vi i gränden, febern glänser i ögonen vår första stund
Febern för oss samman, men längtan stannar vid min hemliga gräns

Jag ser skuggbilder:
De sprider skärvor omkring sig likt lyktor som svajar i vinden
Spillror av olevda drömmar som skymtar bakom varje hörn