GRAND GUIGNOL.

Långsamt röda plyschridån dras från,
man hör skräckmusikens kromatik,
spöklikt, blekt nu träder fram tablån,
hemsk att skåda, man hör skrämdas skrik.

Scenen: gammalt smutsigt, vanskött kök,
trasigt fönster. sliten trådgardin,
väggar fläckade av sot och rök,
fukt och mögel, iskall järnkamin.

Här madame Helene de Couratier
levt i armod, fattigdom och svält,
sedan maken dog i TBC.
Ensam, åtta barn, eländigt ställt.

Hungern släckte ut förståndets ljus,
hon har slaktat sina åtta små
med en yxa, i ett vanvettsrus,
lagt dem styckade i baljan grå.

Hennes ögon glöder febersjukt,
hon rör om med händerna i blod,
fiskar upp ett barnahuvud mjukt,
blodet dryper i en klibbig flod.

Många i publiken skriker gällt,
några svimmat ha bland bänkars rad.
Scenstrålkastarljuset färgar grällt
baljans blodskvalp, barnens sista bad.

Nu små barnens huvuden hon tar,
torkar av dem varsamt, hänger upp
på ett klädstreck det som en gång var
barnaskaran, ängladockors grupp.

Huvud intill huvud hänger där:
Lili och Yvonne och Desirée;
Åh! så söta alla barnen är!
Sandra och de andra - Ack O Ve!

Hämta doktorn! flera svimmat nu
i salongen! Nej! Det kan vi ej!
Doktorn själv har svimmat kära Du!
Han bärs ut just nu av en lakej.

Och madame Helene de Couratier
hon har hängt sig, gått i döden in;
Slut på en makaber soirée!
Slut för kvällen! Tack för Er tittin!

Långsamt röda plyschridån dras för,
scenens fasor äntligen tog slut,
ingen mera skräckmusik man hör.
Det blir ljust i salen, vi går ut!

(R.T. Fredag 13 Mars 1992)