Snön faller som svanar i natten
jag skyr ljuset
liksom brinnande fjärilar
av fasa, såväl som av sorg

Min borg är nästan färdig

gärdet där den byggs ligger blankt och svart av sot
det har brunnit efter många strider

Tonerna av Liberi Fatali spelas
dimman sprider sig mörk över grödorna
som redan ruttnat
tunga andetag dras genom förkolnade lungor
brända naglar vittrar sönder längs trasiga band
ljummet spelar ensamma syrsor i bakgrunden
gungstolen vinglar långsamt från sida till sida

katten stryker längs mina ben och spinner,
osäker på om av rädsla eller tillgivenhet

vi har något gemensamt

osäkra ögon flackar längs skuggorna i rummet
söker efter något välbekant
men skrämmer mest upp sig själva

darrande hand fattar om en glödande cigarett
vanvettet sprider sig som molnen utanför

min inbillade trygghet är ett kvävande fängelse
som håller mig tillbaka från att upptäcka lyckan

jag och min katt vaggar tysta
ovetande väntande på den sol som en dag åter ska gå upp