Jag är uppvuxen på en liten bondgård. Arbetet var slitsamt vissa tider och måltiderna var täta.Ja, vi åt mycket som man måste göra för att orka, särskilt under vissa perioder.

Det var frukost och förmiddagskaffe. Middag klockan tolv, ”eftermeddasbete” klockan tre och kvällmat vid sjutiden.

Att maten var årstidsanknuten var självklart när jag var ung. Det var innan frysen blev vanlig ,så det som skulle sparas måste konserveras. I källaren stod rader med burkar, inte minst med svamp! Och man handlade mycket mindre i affären. Så mycket som möjligt fick man från gården. Inkomsterna på gården var små, så vi sålde ägg och smör för att få kontanter.Vi plockade också bär och svamp och sålde till ortens alla sommargäster. Grönsaker odlade man själv, och brödet bakade man från eget mjöl som man malt i kvarnen i Stannum. . Garn att sticka av fick man från de egna fåren, vars ull kardades så man kunde spinna garn. I mångt och mycket var det ett självhushåll. Vävstolen var i gång hela vintrarna,

Jag minns framför allt vissa maträtter vi åt, då min mormor var mycket duktig i matlagning.

När min mamma var liten hade familjen haft en gård i Annekärr. Där uppe vid Mjörn så fanns det en del stora sommarvillor, en del av dem är fortfarande kvar.Dit flyttade familjerna ut på somrarna. Med sig hade de sitt tjänstefolk, och så föll det sig så att min mormor lärde sig en del matlagning av deras kokerskor. Hon använde en hel del olika kryddor. Lagade fina omeletter och stekar, stora maränger och en sagolik blanc-manger. Men det jag minns bäst av hennes matlagning är hennes äggröra, hennes ”betätesöpper”, sommarens alla grönsakssoppor, änglamat som hon sa , och så min absoluta älsklingsrätt när jag var barn. Klimpavälling!

Vanlig välling tyckte jag förfärligt illa om. Den kokades på havregryn och mjölk. Sen bredde man smör på kakebröd och skar i bitar som man lade i vällingen. Det gick inte att få ned.” Betätesöpper” däremot var rena ljuvligheten! Stekt potatis som kryddades med vitpeppar och sedan spädde man med grädde direkt i pannan!
Köttet man åt kom oftast från gårdens djur, fisk köpte man från fiskbilen,
Och det fanns en drickabil som sålde den älskade Ebe-drickan , svagdrickan som var tappad på stora ankare.
Jag minns ännu den sista gången jag åt klimpavälling. Det är ett så fint minne, så det vill jag gärna dela med mig av.


Klimpavällingen.

Det var sen höst. Min man och jag var på besök hemma hos mormor. Hon var gammal, orkade inte mycket, hade inte långt kvar. Någon mat lagade hon inte längre, hade svårt att gå och såg nästan ingenting. Men hon var så glad att vi var hemma. Vi satt där vid köksbordet tillsammans med mormor och de två ogifta syskonen till mamma som aldrig flyttat från gården, Elsa och Ragnar. m Det var inget konstigt att de bodde kvar hemma, så var det på många av gårdarna i grannskapet. Det var ju bra nu när det var som det var med mormor.

Så kom vi att prata om mat. Vi pratade om alla söndagsomeletterna, om puddingarna och efterrätterna. och när vi talade om alla goda rätter som min mormor lagat så kom jag att nämna klimpavällingen.
-Ja, jag minns, sa mormor. Du var alltid så galen efter klimpavälling. Får du det nån gång?
-Ånej, svarade jag. Men jag längtar allt efter det ibland.
Mormor teg. Hon tittade ned på den slitna vaxduken, mönstret hade börjat blekna och Elsa hade lagt en vävd vit servett på bordet. Så reste hon sig.
– Det vore väl konstigt om jag inte skulle kunna göra klimpavälling en gång till i livet!
Så bad hon Elsa att gå ned i källaren efter mjölk. Det var flera år sedan hon vågat sig nedför den källartrappan, den var alldeles för brant.
Allt det andra hade hon i skafferi och skåp. Jag satt kvar vid köksbordet, såg hur mormor vant rörde hop ägg, mjöl och mjölk till klimpsmeten samtidigt som mjölken kokade upp i grytan på den gamla vedspisen. Jag erbjöd mig att riva muskotnöt, för det visste jag att mormor skulle ha i, men mormor ville göra det själv. Så fyllde hon en matsked med den ganska fasta klimpsmeten och sänkte ned den i den kokande mjölken.
Jag mindes hur jag som barn brukade stå bredvid och titta på när klimparna flöt upp. Så jag gick fram och ställde mig bredvid mormor. Vällingen doftade svagt av muskot och klimparna flöt upp alldeles som de skulle, större nu och lite glänsande och svagt gula i den vita mjölken.
– Nu kan du duka fram, sa mormor.
Det var som en högtid.

Plötsligt mindes jag alla gånger mormor dukat till fest.
Släktkalasen vid mormors födelsedag då november var som mörkast. Julaftnarna då mormor tagit upp: ”Hell dig julafton”innan vi började äta.
Lördagskvällarna då hon suttit och rört i risgrynsgröten somvi alltid åt de kvällarna, ”för då var de också afta!" (Afta =helgdagsafton)

Så åt vi. Mormor hade satt en träslev i vällinggrytan, det var den sleven som morfar gjort en gång för längesen, och jag tog en stor portion. Min man åt också, men han var inte lika förtjust, det såg jag.
Det smakade som det alltid gjort, det var så gott. Klimpen var lagom fast, mjölken hade tagit smak av klimpen och muskotnöten gav anrättningen karaktär.
– Va de gott? undrade mormor.
Och jag kunde sanningsenligt svara att klimpavällingen var underbar!
Då log mormor förnöjt.
- Ja, så sa du jämt! Roligt att ja orkte!
Så satte sej motrmor ned och åt också hon av den goda vällingen.