Vante eller brännjärn?

En gång hade hon örfilat en tilltalad trots friande dom, blott för brottet att han läspade. Den anklagade framför henne sades vara ett monster av elakhet, det vidrigaste av allt uppenbarat i människohamn. Han led av tre grava personlighetsstörningar som ensamt var för sig skulle kandidera honom för medelsvenssons ogillande. Vår förbrytare var antisocial, emotionellt instabil och narcissist, ett bra typexempel på vad som i rättspsykiatrin kallas psykopat. Nationens rättskänsla skulle lida om förbrytaren kom billigt undan och just här tänkte hon:

-Vante. Du som tar fram begravda yxhugg i dagen, du mjukaste sandpapper av silke. Dina händer. Du som läser mina tankar läs mig högt du, för evigt du, du och jag käraste du.

Det är nu så en gång att psykopati aldrig varit någon garanti för hög IQ eller ens hög EQ, men var man betagen av masochistisk underkastelse och höll på att sprängas återstod inte mycket annat än att offra familj och karriär, anseende och värdighet, och försöka ro det här iland.

Han var hennes rov.
Inte giljotinens.