Någon skrek ut nyligen ”hata mig.. glöm mig.. förträng mig..” - också högt om att andra projicerar minsann. Även om stavningen säger att det gäller mer ett företagaråtagande (och ja jag är elak som få när jag är orättvist bemött i frågan hjärnfunktion - var vänlig lägg fram egna papper herrn)

men raka sig först så inte äggen gör ännu fler punkter
eller är det det jag får

och jag som trott det varit tecken på känsla
inte på nedlusning

Ferdinand slutar aldrig förrän han sitter där under eken igen. Det är ju detta öde för matadoren, tyvärr. Någon bör skjutsa hem Ferdinand igen. Även om biet dog i ren förskräckelse.

Ska man tala om att en projicering alltid finns, hos alla, som en nödvändig grundfunktion för att

kunna hitta sig själv?
Bikupor och blommor behöver ju faktiskt ha ett liv
som sagt.

Någon har svårt med det levande och äkta. Någon river sitt hår, och någon kommer aldrig att bli hjälp av vindens tjusning så länge diken finns.
Inte hur än många mil det körs för att hinna ifrån sig själv.

Det slutar ändå med en flintskallig matador.

 Därför, och enbart därför, spar jag allt, och använder allt jag bara får. Kanske hår. Även skit. Ja, och så alla sår förstås.

För i dynga finns de bästa diamanterna. De som spår.

Tack för än mer inspiration i livet; Ja, jag ska göra som du säger, men på mitt eget vis. Du vet redan min inställning till sånt du är duktig på;
hämnd. Man kastar inte bort andras ägodelar för att man inte får som man vill.

Men vill du läsa om dig själv, så visst.

Du vet var det hamnar. Lägg gärna en slant när det kommer i tryck. Bra julklapp om inte annat.
Seeya!

Bye, och håll i 'hatten'. Det kommer en vinter också.

Det kommer en vinter.
När inte hjulen rullar längre.

När klubban gått.