Målet hade just påropats, och det gällde ett våldtäktsmål där sekretessbelagda omständigheter redan hade läckt ut till pressen. Det var ingen tvekan om att försäljningen av lösnummer för kvällstidningen skulle hållas upp de närmaste veckorna.

I brottmål består rätten av en rådman eller fiskal, nämndemän som är "samhällets representanter" och som inte behöver veta ett dyft om lagar och bevisfrågor, och så en notarie som inte är med och dömer utan fungerar som protokollförare.

Salen var fyrkantig, men själva arenan nästan elliptisk.

Åklagarens bord låg till vänster i salen, försvarets till höger och däremellan ett vittnesbås.  Ett podium några decimeter närmare Gud, i den bortre delen av rummet, med tunga klossiga möbler, bakom vilka rätten tronade. Och vid motstående sida åskådarläktaren, där allmänheten och pressen får lyssna till rättegångarna, banda det som sägs men inte får fotografera.

Läktaren var smockfull av förväntansfulla åskådare, och hela främre raden var reserverad för pressfolk som antecknade och samtidigt gjort sig beredda att hålla upp små bandspelare i luften, för att inte missa någon försåtlig fråga eller mindre begåvat svar under dagens match.

Målet hade lottats på rotel 11, som var rådman Flinks. Han var en man i 50-årsåldern med örnnäsa, grått tillbakastruket hår och en illasittande kostym med trist slips. Han slog den tunga björkklubban i bordet, och började förhandlingen på slaget klockan nio.

Åklagaren, ämbetets paranta hot shot  frk. Hilda Rusing, som vanligt iförd knytblus under strikt grå dräkt, nyfixad i håret dagen till ära, och dessutom i vanlig stil alldeles för mycket rött på läpparna, läste upp gärningsbeskrivningen.

 ”Jag yrkar ansvar för våldtäkt avseende Per Nilsson jämlikt Brottsbalken 6:1. Han har någon gång mellan 03.00-05.00 den 25 juni 2013 genom våld eller hot som framstått som trängande fara, tvingat Jenny Esping till samlag.”

”Det yrkas även ett skadestånd för kränkningen med 150 000 kr”

Nilsson vitsordade genom sin advokat Bergström, som såg ut som en karikatyr på Leif Silbersky, de faktiska omständigheterna men bestred ansvar, under åberopande att Jenny frivilligt haft samlag med honom, och att skadorna uppkommit då han försvarat sig mot hennes slag. I skadeståndsdelen vitsordade han ett belopp om 50 000 kr som skäligt i och för sig.

Åklagaren harklade sig och tog sats.

”Ja, Nilsson har alltså under kvällen besökt klubben Spy Bar, och har vid bardisken kommit i samspråk med Jenny. De har delat några drinkar, kyssts och kramats en del, och har sedan med taxi begivit sig till Jennys lägenhet vid S: t Eriksplan. De har där tagit ytterligare en drink. När Nilsson velat gå längre än till kyssar och smek har Jenny motsatt sig det, men blivit nedbrottad på sängen, och utsatt för ett samlag mot sin vilja. Hon har genom slag försökt hindra övergreppet, men Nilsson har då slagit henne i ansiktet. Han har genomfört samlaget, och därefter lämnat hennes lägenhet.”

Nilsson, strax under trettio år, hippt hår och mörkgrå kostym med svart t-shirt, önskade att han hade befunnit sig någon annanstans. Han var smal, satt insjunken med krum rygg på sin bruna stol, och fingrade nervöst med sin penna. Ögonen var klara, och han såg väldigt olycklig och nervös ut.

”Ja Jenny, du kan väl med egna ord berätta hur du uppfattade den här händelsen, så kommer jag och advokaten att ställa frågor sen” sa åklagaren.

Jenny såg blek men samlad ut, och var iklädd en oskuldsfull blå klänning med benvit spetskrage. Ljust änglahår ned till axlarna, tunn kropp och spröd röst när hon väl tog till orda.

”Ja, vi träffades vid bardisken och nojsade lite. De blev lite hångel liksom, tände till kan man väl säga. Det va så jäkla stimmigt, gick ju inte att snacka. Å då sa vi att vi skulle dra, hem till mig asså.”

”Och sen, uppe i lägenheten?”

”Ja, vi tog väl en drink till tror jag, en grogg eller vin, kommer inte ihåg det riktigt. I alla fall, de e en rätt liten lya liksom, typ en fåtölj, så vi satt i sängen då. Han blev tafsig liksom å gick för på, å då försökte jag dra mig bort, sa nej, men han började hålla i hårt. Jag banka till han nåra gånger, å då fick ja en riktig käftsmäll så det bara ringde i örona. Ja låg ner, och vågade knappt röra mej. Han höll ner mej liksom å trängde in då, rätt hårt å brutalt liksom. Han stirrade på mej hela tiden å jag kände mig livrädd. Sen gick det för honom efter ett tag å han la sej breve. Sen sa han att han ångra sej innan han gick. Då först börja ja känna efter å börja gråta. Sen ringde ja min mamma. Å sen snuten. Ja, sen blev det ju sjukan då, med plåtning å undersökning, DNA å hela köret.”
Hon tystnade där, plockade lite nervöst med en knapp i blusen och vände sig mot åklagaren för att se om det var något mer som skulle beröras.

Åklagaren bläddrade efter nåt i förundersökningen, vände blad, kollade av vad parterna hade sagt under utredningen, och fortsatte sen.

– På vilket sätt tydliggjorde du att du inte ville?
– Ja sa ju de till han. Sen försökte ja ju välta av honom ett tag, liksom rulla av han men de gick inte. Å då gav ja mej, blev stilla typ.
– Det här slaget du berättar om, hur utdelades det?
– Me näven, en riktig smäll. Huvet åkte åt sidan, å de blödde ju ur näsan. Hon förstärkte det hon hade sagt genom att hålla upp sin högra näve, liten, tunn men knuten.
– Och det är du säker på, att det var med knuten hand?
– Jorå, bombis!

 Det blev en liten paus, innan åklagaren fortsatte med sitt förhör. Advokaten verkade sitta på helspänn, antecknade frenetiskt i sitt gula spiralblock, medan Nilsson själv satt i sina egna tankar såg det ut som, och tittade ut genom fönstret, ungefär som om han försökte intala sig att det här inte angick honom.

– Kan han ha uppfattat att du var med på det hela?
– Nä, ja visa ju att ja inte ville. Å så sa ja de me.
– Vad sa du då?
– Nåt som lägg av, ja vill inte, dra åt helvete, stickåbrinn, nåt sånt.
När hon sa det sista sneglade hon lite skyggt bort mot Nilsson, men fick ingen ögonkontakt. Hon drog ett djupt andetag, suckade och mötte åter åklagarens blick.
– Du säger att du blev livrädd… hur då?
– Han e ju stor å de liksom brann i ögona på han, helt sjukt asså. Klart ja blev rädd. Skitskraj.

Åklagaren vände sig mot rättens ordförande, nickade och sa ”ja tack, då har jag inga fler frågor just nu”. Domaren vände sig till advokaten, nickade och sa bara helt kort ”varsågod, advokat Bergström”.

Advokaten fäste blicken på Jenny, och sa.

”Ja, i såna här fall är det extremt viktigt att du bara säger sånt du riktigt minns, och att du kan stå för det efteråt. Som du förstår kommer ju det här målet helt att handla om er respektive trovärdighet när uppgift står mot uppgift. Men då börjar vi.

– Känner du Nilsson sen tidigare?
– Ja, vi har träffats några gånger ute i svängen.
– Träffats, säger du. Vad har ni gjort då?
– Festat ihop typ.
Det såg ut som om advokaten tog sats där bakom bordet. Han böjde sig lite framåt i stolen, stirrade stint på Jenny, och vägde sina ord noga.
– Och, när ni har festat, har det då hänt att ni har haft sex?
– Jaa, nickade hon eftertänksamt. Nåra gånger har han vart med hem till mej. Två kanske. Men vi har aldrig vart ihop, som par liksom. Utan mer som en schysst kille på krogen som får följa med hem nån gång.
– Hände det nåt mer på klubben än att ni pratade, drack och hånglade lite? Var hånglade ni?
– Det blev lite surrigt vid bardisken där, en å annan kyss kanske å han smekte mej lite på brösten i smyg eftersom de va massa folk där.
– Och hur var du klädd vid det här tillfället då? Advokaten såg nu lite hånfullt på Jenny, som om han just var beredd att sätta in någon avgörande stöt.
– Vaddå? Ja...uteklädd så klart. Tror ja hade en svart läderkjol, kort, höga stövlar å nåt urringat, lite sexigt så klart. Vadårå?
– Nej, ingenting. Jag bara frågade. Vi fortsätter till lägenheten då. Hur hamnade ni i liggande läge där? Kan du beskriva det i detalj för rätten här?
Här tog hon sig en funderare, blicken flackade uppe vid taket, och hon verkade räkna in de olika stegen som tagits innan våldtäkten ägt rum. Till slut fortsatte hon.

– Klockan va ju mycke, å vi va rätt trötta. Ja vet inte om de va ja eller han som såg till att vi hamna på sängen. Men vi hångla lite där, innan han blev aggressiv mot mej. De börja så lugnt å fint, men sen spåra de ur alltihop. Han höll skithårt om axlarna, skakade mej å slog det där slaget, sen höll han ner mina handleder mot sängen när ja försökte spjärna emot. När ja skrek, gapade han tillbaks att ja skulle hålla käften. Å de va inte mitt fel.  
– Nej, det är ingen som påstår att du gjort nåt medvetet fel i det här heller. En sista fråga bara. När samlaget var avslutat, hur lång tid tog det då innan Nilsson avlägsnade sig från lägenheten?
– Tja, ja va helt knäckt liksom. Grät åt alltihop. Å han försökte trösta mej, sa att de inte va meningen att bli så där. Han va väl kvar en tio minuter innan han klädde på sej å gick.
– Och vad gjorde du då?
– Ringde morsan, grät å höll på. Hon kom hit, å hjälpte mej till doktorn.

”Tack då har jag inga andra frågor” sa han.

Uppe på podiet, bakom de tunga ekmöblerna prasslade notarien med sina papper och bilagor, och domaren såg bistert åt hans håll, knäppte uppfordrande med fingrarna medan samhällets representanter, nämndemännen, oftast rekryterade bland såna politiker som inte platsade i några andra nämnder, såg ut att ha hamnat i paltkoma redan före lunchen. En snaggad grå liten gubbe, säkert sjuttio, hade sjunkit ihop i sin stol, vilade huvudet mot ryggstödets övre båge, satt och klippte trött med ögonen. De andra, två korpulenta damer, en ljus och en mörk, som med stormsteg verkade tävla om vem som först skulle bli pensionerad, följde ännu med i detaljerna runt målet, men det var knappast någon garanti för ett rättssäkert förlopp på rättegången.

Det hade blivit dags för Nilssons version av händelseförloppet.

Bergström lutade sig farbroderligt mot sin klient, som satt alldeles intill honom.

Nå Per, nu har du ju hört vad Jenny berättat om den här händelsen. Du kan väl börja och berätta lite om kvällen, så ställer vi lite kompletterande frågor sen.

– Vi kände ju varann sen tidigare, lite från olika klubbar i stan. Hon kom fram till mej å fråga om jag hade nåt tjack, men de hade jag inte. Vi drack en bärs, fnissa å nojsa lite, hon slicka mej i örat och kysstes på halsen lite innan hon tog mej rakt på gylfen å liksom rispade med en nagel. Sen ställde hon sej sådär nära, liksom rotera lite med höfterna mot mej, man fatta ju då liksom. Sen sa hon nåt om att hon ville knulla å att hon hade en häftig massageolja hemma. Så vi drog vid tvåtiden, tog en bulle.
– Och vad hände i lägenheten sen då? flikade advokaten in.
– Jenny bytte om till en morronrock, med inge under, å sen bad hon mej att ta av skjortan så ja kunde få den där massagen med oljan. Hon sköt ner mej på rygg i sängen och satte sig grensle över. Hon öppnade rocken, smorde in mitt bröst med olja och sitt eget, sen ritade hon liksom med bröstvårtorna, smet runt mig, å de e klart jag blev vrålkåt. Å varje gång ja försökte komma till bättre så fnissade hon bara å sa ”neej, nu ska du sova, de blir inge ikväll för dej”.
– Och vad gjorde du? Och hur kände du just då?
– Trodde att hon bara retades så klart, att de va som ett spel.
– Men slaget då?
– Jo ja vet. Jag fick i alla fall smeka henne, men hon tog bort min hand varje gång ja tyckte de börja hända nåt, lite dröjande å log sådär mot mej, ja blev frustrerad liksom. Plötsligt va ja överst, å vi kysstes. När ja så försökte tränga in i henne börja hon skuffa mig bakåt, streta emot å säja nej, men ja tyckte hon log sådär i alla fall. Plötsligt börja hon bulta på mej med knytnävarna å nöp med naglarna i bröstvårtorna, de gjorde skitont. Som en reflex slog ja till henne mitt på kinden, rätt hårt å sen tryckte ja på. Ja höll ner hennes händer, pumpade på, och kände hur hon svarade, mötte mej i varje drag men blev sen mer och mer passiv, låg bara stilla. De hetsa mej, och ja fick sen utlösning inne i henne.
– Men hur kunde du tro att hon var med på det här?
– Men som lek bara, vi har ju gjort de två gånger förut.
Advokaten såg nu påfallande nöjd ut, och sneglade bort mot åklagaren och Jennys bord. Frk. Rusing började nu flytta sig lite oroligt på stolen. Det raspade om pennan när hon antecknade sina kommande frågor.
– Hur gick det till de gångerna då?
– Ja, vi lekte lite dominans sådär. Å ja var i underläge å hon bestämde. Å den andra gången va de ja som fick dominera lite. Trodde de va så nu me liksom, fatta inte förrän efteråt att hon faktiskt inte ville de här.
– Hur avslutades händelseförloppet då? frågade advokaten.
– Efteråt låg hon tyst. Ja me. De kändes inte alls bra mot slutet, alldeles för hårt, kallt och mekaniskt. Ja vet att ja strök min hand över hennes panna å sa "förlåt stumpan, de här blev varken bra för dej eller mej”. Men de e inte lätt att tolka allt jämnt, de där spelet som bygger på blickar, rörelser, ett motstånd mitt i ett fniss. Jag är ledsen om jag missförstod allt. En sak e säker, å de e att hade jag vetat att hon den här gången verkligen menade nej, så hade ja inte fortsatt.     

Åklagaren ställde några avslutande frågor till Nilsson. Innebörden var rätt klar. Att få Nilsson att själv inse det orimliga i att han hade anledning att tro att Jenny var med på den här sexakten. Med detaljer om slaget, vad Jenny hade sagt och inte sagt och hur de hade rört sig där i sängen. Och sen var det advokatens tur att gjuta olja på vågorna genom att uppehålla sig vid hur de redan sen tidigare vant sig vid ett signalspråk som inte var helt tydligt och klockrent, att fjädringen i sängen lätt kunde få en att tro att vissa rörelser kom från henne och inte från sängen, att Nilssons reflexslag faktiskt hade utlösts av Jennys slag och nypningar, samt att Nilsson även i övrigt inte hade betett sig som någon våldtäktsman.

Rättegången övergick nu till att komplettera sakframställningen med bevisningen. DNA-testet hade ju ingen större betydelse, eftersom båda parter ju var överens om att samlaget hade ägt rum, och vilka som hade varit där. Däremot förevisades fotografier över Jennys blåtira på kinden, medan några bilder på Pers eventuella rodnader eller annat på bröstet, överhuvudtaget inte hade tagits. Några vittnen fanns, av naturliga skäl, inte att uppbringa.

I personaliadelen fanns inget i kriminalregistret mot Per. Det hade även gjorts en personundersökning, och det fanns inget att invända mot hans allmänna skötsamhet, han jobbade och det förekom, såvitt man kände till, inga missbruksproblem.

Så var det dags att göra slutplädering, först åklagaren och sen försvararen. Något nytt kom knappast fram där, utan var mest en sammanfattning av de båda versionerna.

Den örnnäste rådmannen lutade sig närmare de församlade och delgav dem följande.

”Tingsrätten meddelar att dom kommer att avkunnas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli inom 14 dagar, och att Nilsson i avvaktan på den ska kvarbli i häktet.”

Salen utrymdes, och rätten började diskutera målet.

”Ja, som ni vet har det ju varit mycket skriverier om våldtäkt sista tiden” började Flink.

”Läser man tidningarna är saken lätt, ett nej är ett nej oavsett när. Och det här med uppsåt tar man för självklart, och hur man ska se på saken när den misstänkte har trott si eller så, och på mer eller mindre goda grunder, blir sällan föremål för någon diskussion i media. Dessutom är det ju den svåra frågan om man kan dömas för brottet därför att kvinnan ”uppfattat” hotet som si och så. Jag ska klara ut några såna frågor med er, så kommer ni dels att förstå så mycket mer om komplexiteten som kan förekomma i sådana här mål, och dessutom passa er för att allt för snabbt bestämma vad som är rätt och riktigt. Verkligheten är ofta svårare att bedöma än man tror. Det är bara de som använder schabloner, som gör det lätt för sig.  Lätt kanske, men knappast rättvist.”

Nämndemännen nickade tankfullt. De hade förmodligen inte en susning om vad han menade med hela den där predikan.

Men du, käre läsare vet väl precis hur du skulle ha dömt? Eller...?

                                             @