Som tv på sextiotalet
Var det förut
En enda tråkig kanal
Ingen färg
Och allt lät likadant
Ibland stängdes det av långa stunder
Och då var det absolut tyst, mörkt och tomt

Som att sitta gömd
I ett skyddsrum
Utan något krig på gång
Därutanför
Säkert, lugnt, i sig själv fullkomligt
Och samtidigt så vansinnigt poänglöst

Som att veta
En hemlighetsfull skogsstig
Kantad av smultron och vilda björnbärssnår
Men
Inte ha någon att berätta om den för
Och inte vilja gå den ensam

Det var
Händelselöst, tråkigt, svartvitt.
Det var segdraget, skrikande vedervärdigt säkert.
Det var som att ha ett hål i luften intill.
Tomt.

Mitt liv
Tills Du
Kom.