Rune är en pensionerad nattvakt. Men han är ingen vanlig pensionär. Han har varken gett upp eller fått det där tacksamma draget pensionärer kan få när det bara återstår 14 månaders väntan tills Landstinget har tid att utföra den där höftledsoperationen. Nä, Rune är inte som andra. Han är busig, påhittig och rätt kaxig. Han tar för sig och ingen sätter sig på honom ostraffat.

Rune anordnar sitt liv så det fungerar praktiskt och enkelt. Han har t.ex. kommit på ett sätt att slippa bädda. På kvällarna kryper han försiktigt ned mellan överkastet och påslakanet. Sen ligger han stilla som en stock hela natten. Han sover alltid på höger sida. På mornarna är det sen bara att dra till överkastet så är det klart. Vid sidan om sängen har han teven. Den har han ställt på högkant, så han lättare kan ligga på sidan och titta. Det känns praktiskt och enkelt.

Hans frukost skulle kanske inte göra sig som reklamfilm för müsli, havregrynsgröt eller fiberbröd. Rune brukar hänga över diskbänken och ta en kopp pulverkaffe med tre sockerbitar och en kokosboll. Sen tvättar han sig snabbt, eftersom det tar minst tio minuter att dra upp varmvattnet till våningsplanet. Man vill ju inte slösa på vattnet i onödan. Duscha gör han bara på lördagar. Tänderna borstar han direkt i glaset vid sängen och sen smackar han in båda gommarna. Rune tycker att han liknar Clark Gable lite grann. I alla fall om han inte skrattar. Och om man tänker bort Clarks mustasch och att Rune är flintis. Men lite lik är han i alla fall. Det är nåt med charmen som påminner om filmstjärnan, förutom öronen då.

Runes lägenhet är liten, man förstår den direkt liksom redan när man står på tröskeln vid hallen. Utöver sängen och teven som står vid kökets matplats, är rummet rätt spartanskt möblerat. Där finns ett bord, två stolar och en roddapparat. Rune gillar sjön, men har ingen båt. Dessutom gillar han att hålla sig i form. Sen har han sin korksamling. På kvällarna brukar han kolla på korkarna för att minnas alla viner han satt i sig under åren. Andra samlar frimärken, mynt eller vykort. Rune samlar korkar.

                                                *

Prick klockan åtta går Rune ronden i Helgelundskvarteren.

Allt har förfallit där på senare år. Var fjärde år kommer det bussar med megafoner och politiker som förkunnar att man ska rusta upp området, få slut på segregeringen och göra en levande stadsdel av området igen. Oavsett vem som sen vinner så händer inget mera.

Dom stjäl och våldtar, pissar och skriker. Allt skulle gå åt helvete om inte Rune fanns. Han håller ordning med sitt stålrör och sin keps. Kepsen är en gåva från kommunen från i fjol vinter, då Rune räddade en hund som fallit i ån. Då fick han en svart keps som det står Rune på i gröna neonbokstäver. Overallen han köpt på Jula påminner lite om den gamla nattvaktsuniformen, med plats för både ficklampa, ståltråd och snören. Och så böteshäftet förstås. Rune driver in egna böter för olika saker. Drygar ut pensionen lite. Han tycker att kan varken det sociala, polisen eller allmänheten få pli på marodörerna får man fixa lite egna regler. Huvudsaken är ju att det ökar trivseln och säkerheten i området. Rune ser sig som en folkfostrare, som inte drar sig för att påtala vikten av lite hyfs och ordning. Böterna ser han som en slags lön.

Rune går med taktfasta steg ned för huvudgatan. De stålskodda stövlarna klapprar mot kullerstenen. I hörnet vid pressbyrån och Åhléns står tre ungdomar och hänger i entrén, med munkjackor och byxor där grenen går ned till knäna. De står och röker medan de högljutt kommenterar och gör obscena gester mot alla som går förbi. Rune bromsar in och ställer sig någon centimeter från den störste av dem.
- Stick å rök nån annanstans. Här ska ni inte stå, säger Rune lugnt.
- Passa re gubbjävel, så ru inte åker på en propp. De övriga ungdomarna gnäggar uppskattande åt den fjuniges svar.
- Är du inte ute om tre sekunder får du krypa ut. Rune fixerar pojkens ögon och någonstans föds en känsla av osäkerhet hos pojken.
- Öh, skit ner re va? Han vänder sig mot sina supporters för att få ta del av applåderna.
De andra hinner inte uppfatta hur det gått till, men plötsligt ligger pojken på marken och kvider. Han håller händerna över underlivet.
- Marsch ut, eller vill ni också krypa? Rune har inte ens höjt rösten.
- Vi ska, vi ska, kom nu rå, säger dom till den som ligger på marken. Gänget lommar iväg ut på torget och släpar sin kamrat mellan sig.

Rune promenerar in mot kiosken och köper tre lakritsstänger. Häxvrål är godast, tycker han. Han sätter sig vid den lilla vattenleken mitt i centrum. Det är varmt, så Rune plockar av sig skor och strumpor och njuter av att svalka fötterna i den lilla bassängen. Bettan i kiosken kommer fram och sätter sig på kanten.
- Hej igen Rune. Kom du ända hit? Hon ler brett med glansig mun och klappar honom på knäet.
- Hej du. Ja de blev varmt, så jag badar fossingarna lite.
- Du e rolig du, sitter här med lakrits i munnen och fötterna i dammen.
- Rolig och rolig, det är skönt.
- Nä, ja ska gå på lunch nu. Å du?
- Patrullera så klart. Rune gör en halvdan honnör mot mösskärmen och ler glatt.
Bettan reser sig, slätar ut den grå kjolen och fortsätter ned mot Kina-restaurangen.

Rune tar på sig och promenerar upp till parkeringen utanför baksidan på Åhléns. En kvinna som har svårt att få fart på bilen för att köra in på en tom parkeringsruta blir snuvad av en annan bil, som på mållinjen tränger sig förbi och tar platsen. En raggarlik man med stora tatueringar och skinnväst låser den glänsande amerikanaren och går utstuderat långsamt förbi kvinnans bil. Han gör "lång näsa" åt henne och flinar. Det gör Rune också. Åt honom.
- Du där. Flytta på bilen. Kärringen va här först.
- Va fan snackaru om. De ha väl inte du me å göra. Raggaren ser lätt mordisk ut och spänner sina biceps för att se ännu bitigare ut.
- Jamen gå då, om du vill. Men när du kommer tillbaka kommer din bil att va demolerad. Fattaru?
- Du e ju inte klok för fan. Ska ru ha en smäll va? Rune bara ler och tar fram järnröret.
- Ja visst. Antingen smäller jag den här i huvet på dig eller drar den längs dina eldsflammor där i lacken, välj du bara. Eller så e ru en snäll ponke å flyttar bilen å säger förlåt till kärringen. Raggaren står tveksam framför Rune, det låter ju inte klokt men något i Runes hållning och trygga blick får honom att bli lite torr i munnen av tilltagande nervositet. Han tvekar plötsligt. "Äsch, vad fan ska jag bråka för" tänker han. "Gubben e ju inte klok." Så han återvänder till bilen och backar ut med en rivstart så det luktar bränt gummi över hela parkeringen. Han ställer sig halvvägs upp i planteringen bland några buskar och går ur bilen.
- Åsså tanten, hojtar Rune.
- Jaja, för i helvete. Raggaren släntrar fram till kvinnans Toyota och river upp framdörren. Hon hoppar till och flyttar sig instinktivt mot mitten i bilen.
- Jo, eh, förlåt damen. Jag tog visst platsen. Men den var din ju. Ta den!
- Tack, säger hon med uppspärrade ögon. Han slår igen bildörren med en smäll som hotar att välta den lilla bilen, men hon trycker i alla fall i ettan och kör in på p-rutan. Raggaren vinkar lite lojt till Rune, som glatt vinkar tillbaka med järnröret. Raggaren återvinner sakta lite av sitt tidigare självförtroende och går bortåt Åhléns med rullande apgång och uppumpad överkropp.

Det har blivit dags för lunch. Rune äter oftast den ute, eftersom det inte är så kul att sitta hemma och glo in i väggen med mat på tallriken. Redan vid elva kurrar det i magen på honom. Oftast blir det Sibylla. Rune tycker dom har allt gott han behöver. Han har gått igenom stora skylten minst fem gånger. Favoriterna är dubbel eller halv special, super star med bacon och lövbiff med bearnaise sås. Idag lutar det åt två chorizo med bostongurka och mosbricka.
Runt Sibylla kiosken löper ett staket med uteplats för dom som vill äta utanför den stekosande lokalen. Där börjar plötsligt en kvinna och man att gräla, först lite småhetsigt men sen utvecklas det till ett storgräl. De reser sig från bordet och spottar, fräser och skriker otidigheter mot varandra. Två andra par sitter intill dem, men glor förskrämt ner i sina tallrikar. Rune har fått sin bricka med korvar och en Coca cola , sätter sig några platser bort och hugger in.
Efter ett hätskt utfall från kvinnan, går mannen hastigt runt bordet och ger henne en rejäl örfil på kinden. Hon skriker och tar sig mot huvudet, börjar gråta. Mannen börjar knuffa på hennes axel, är alldeles svart i ögonen och har nu eldat upp sig ordentligt. Hon backar och mannen följer efter tills hon står med ryggen mot staketet.

Då reser sig Rune.

 Mannen lyfter handen och ska just ge kvinnan ett knytnävsslag i ansiktet. Han drar tillbaka handen för slaget och hon ryggar bakåt med förvridet ansikte, beredd att ta emot smällen. Precis då trycker Rune resterna av mosbrickan rakt upp i häcken på honom. Mannen stelnar fullständigt i sin rörelse och vänder sig långsamt om mot Rune. Paren vid borden intill börjar fnissa nervöst.

- Skit ner re. Ge dig på såna som kan försvara sig, din jävla fegis, säger Rune. Han är helt lugn, pratar lågt men bestämt.
- Vad faan gör ru, vrålar mannen upprört. Hen verkar ha glömt kvinnan och riktar nu sin aggressivitet mot Rune istället.
- Ser till så du inte slår din kvinna. Ska ru slåss får du göra de me mej istället. Rune ställer sig med benen lätt isär och med böjda knän. I vänster näve håller han järnröret.
Mannen tvekar. "Det är ju en gammal gubbe, men han verkar ju helt cool" tänker han snabbt.
- Ähh, lägg av. Det rann av mej. Mannen börjar förstrött torka sig i baken med en servett. Kvinnan har nu kommit fram mot dem och börjar hjälpa till att städa av byxorna.
"Viken jävla idiot" muttrar mannen till henne, men verkar inte få nåt medhåll.
- Du borde va jävligt tacksam. Först smäller du till na å sen står hon här å hjälper dej. Skärp till dej, annars drar hon från dej, fatta ru inte de? Rune har kommit i undervisningstagen och står nonchalant lutad mot järnröret, medan han lägger ut texten för mannen. Denne lyssnar måttligt road över hur allt utvecklat sig.
 
Rune är mätt. Lägger röret över axeln och går i långsam takt mot busshållplatsen. Han visslar lite lågt på en av favoriterna, "vem kan segla förutan vind". Det ingår i ronden att åka ner mot hamnen och kolla av restaurang Fina Fisken, så det inte är nåt bus där nere. Sommartid samlas ibland lite drängiga typer där, som till och med skrämmer bort turister och därmed minskar stadens inkomster. Sånt gillar inte Rune, eftersom det kan påverka kommande pensioner. 

                                                   *

Bussen kommer stånkande upp för backen med knarrande dieselmotor redan efter några minuter. Rune kan redan på håll se att den är full. Det pyser om tryckluften till dörrarna och han krånglar sig in i alla fall. Väl på bussen blir han stående alldeles intill en äldre dam med två stora matkassar. Hon försöker hålla balansen stående, med en arm runt stången och sen två händer upptagna med kassarna. Bredvid henne sitter en tjej med svartgrönt hår, svart kjol med en spetsartad topp och bar något överviktig blek mage samt ett slags platåskor med nitar. Hela kreationen toppas sedan med ett par alldeles trasiga svarta nätstrumpor. Hon petar oupphörligt på sin ring i näsan och blåser samtidigt bubblor av tuggummi. Hennes iPhone spelar nåt deathtrashmetalsatanistiskt ångestframkallande entonigt stycke och lurarna förmår inte stå emot trycket. Det läcker ut ett kaosgnissel med stålhårda trummor som hörs i hela bussen. Hon gungar med huvudet i takt med musiken och bara tittar, lite slött och med blicken fäst på ingenting, tittar liksom genom den gamla damen.
- Du, hallå! Rune knackar på ena hörluren men får ingen reaktion. Tjejen bara nickar vidare i takt med musiken. Så Rune drar helt resolut ner båda hörlurarna.
- Va fan gör ru? Tonen är hetsig och hon verkar ha vissa talsvårigheter, eftersom en stor blank spik sitter rätt genom tungan.
- Det låter ju för jävligt, säger Rune. Skruva ner skiten. Andra hör ju inte varom säger. Å sen kan du väl ställa dig upp för fan, ser du inte att tanten är gammal?
- Vadå rå. Ja var ju här först för fan.
- Lite respekt mot dom gamla kan du väl visa?
- Lägg av! Hon blåser en stor grön bubbla mot Rune för att visa att konversationen är avslutad.
Rune är snabb. När bubblan är som störst knäpper han blixtsnabbt till med fingret så att bubblan sätter sig över hela ansiktet och luggen på henne. Innan hon vet ordet av har han dessutom tagit tag i näsringen och lyfter henne upp i stående ställning.
- Duktig kicka, de här ska gå bra se du. Så håller du i stången här å tränar benmusklerna ett tag. Flickan följer med i rörelsen mot stången och slår krampaktigt sina fingrar med de svartmålade nedbitna naglarna runt den. Rune släpper taget och klappar henne på kinden. Hon ser helt livrädd ut.
- Vassego lilla damen. Flickan här har just erbjudit sin plats. Sitt ner å vila benen lite så ställer ja in kassarna under sätet. Tanten ler tacksamt och sätter sig ned.

                                                   *

Rune är en institution i det lilla samhället. På restaurang Fina Fisken vet man att Rune kommer vid fyra och då kan det slå på 3 minuter i till tre minuter över. Ewert, hovmästaren står vid ingången och bockar av de anländande gästerna.
- Hej Rune! Fint väder, varmt som attan bara.
- Tjena Ewert! Allt lugnt? Bra väder, så idag kan ni duka ute. Rune går in under pergolan i skuggan och tar av sig kepsen en stund, viftar med den framför ansiktet för att få lite svalka.
- Jag tar min vanliga sväng, så allt ser ordentligt ut.
- Ja, det är bra. Det är laxburgare idag som vi har sparat i köket till dej. Ta för dej bara. Ewert ler med sin tandrad, där gluggen mellan framtänderna får honom att likna Tore Skogman.
Rune tar en tur bakom förråden, känner på låsen och går sedan runt till baksidan för att se så ingen har parkerat framför lastbryggan. Jo då, en stor svart Porsche Cayenne med tyska skyltar står mitt för bryggan. Rune går runt och spejar in mot matborden. Det sitter ett tjugotal par vid borden och han ser honom direkt.
Mannen har flottigt tillbakastruket hår över en svettig panna, solglasögon, hängmage som en flodhäst och så vita håriga ben som sticker ut ur ett par kaki-shorts. De obligatoriska sandalerna med blå strumpor halvvägs upp på knäet avgör saken. "Tjocke tysken!" tänker Rune. Han är ingen hävert på språk, men kan några ord på engelska och några på tyska, men bäst är han på svenska.
- Asså, din Auto där. Måst väck, verstehe?
- Was sagen Sie, bitte? Tysken ser oförstående ut.
- Komm hit då, Auto, nicht parkiera, faaan, komm schnell. Det där sista har Rune sett på teve, när tyska militärer föste ut fångar under kriget, då gapade dom alltid det där.
Tysken lommar iväg med Rune i alla fall. Vid bilen pekar Rune på den stora "förbjudet att parkera" skylten och på lastbryggan, men tysken flinar bara rått, skakar på huvudet och vänder sig för att gå.
- Nein, das mach Ich nicht, säger han med myndig röst och börjar gå tillbaka. Rune står alldeles stilla en kort sekund, men tar sedan fram en stor 5 tums trådspik från benfickan och sätter den mot framdäcket. Han lyfter järnröret och håller det som en hammare alldeles ovanför spikhuvudet.
- Hallå, mein Herr! Rune står på ena knäet och visar övertydligt vad han just tänker göra.
- Nein, mein Gott! Utbrister tysken och kommer galopperande tillbaka för att hindra en katastrof. Han svär så det osar, men ger upp slaget. De är ju lite vana att förlora när de ska kriga.
- Gut, gut, danke schön vinkar Rune glatt, när tysken med en rivstart drar iväg runt hörnet.  

Rune är nöjd med dagen och börjar strosa hemåt. Imorgon ska han gå på bio. Men före det är det visst någon rea med kläder som behöver övervakas.
Dom stjäl ju som korpar i den allmänna villervallan, men sen gäller det även att hålla reda på disciplinen i köerna så ingen tränger sig.

                                                    *

Hemma lägger sig Rune på sidan för att kolla på Eurosport. Han gillar fotboll. Men nu suckar han. Det drar ihop sig till dagens samtal. Magen knyter sig och egot krymper. Han slår de välbekanta siffrorna med van hand.
- Hej mamma, det är Rune.
- Hej! Jag undrade just var du höll hus. Du ringer ju aldrig nuförtiden.
- Ja, men jag gör ju det just nu.
- Ja, men du kommer alldeles för sällan och hälsar på.
Rune suckar tungt. Det är ingen idé att argumentera med Einstein. Hans mamma är 91 år, still going strong och håller sitt äldreboende, både boende och personal, i ett järngrepp.
- Jamen berätta då vad du har ätit idag? Du äter väl ordentlig frukost? Rösten dryper av misstänksamhet.
- Jo rå, de vet du väl. Gröt, två smörgåsar med ost å skinka, tomat uppe på, två lagom kokta ägg, juice och te så klart, precis som när du gjorde frukost hemma, vet du väl. Han hoppas att det här inte ska vändas emot honom i nästa liv. Hon kommer säkert att sitta där med sin lista på alla lögner han pressat ur sig för att slippa ett annat helvete. Morgonens pulverkaffe och kokosboll var ju ingen höjdare ur näringssynpunkt.
- Du borstade väl gaddarna? Och bakom din visdomstand du vet, det är svårt att komma åt där.
- Jorå! Å tandtråd så klart. Rune suckar uppgivet och sneglar bort mot glaset han brukar förvara löständerna i under natten.
- Du glömmer väl inte räkningarna, det är ju bara tre dagar kvar till månadsskiftet.
- Nä, det ordnar jag. Han orkar inte upplysa henne om att han har autogiro numera för de flesta räkningarna.
- Du berättar aldrig nåt om ditt umgänge, vad du gör hela dagarna. Du får inte umgås med andra som har dåligt inflytande, såna där som inte gör nåt av livet. Dom där som sitter och spelar bingo eller sitter och super på parksoffor eller som svär, hör du det?
- Nä, det e ingen fara. Men ska jag hålla på så där finns de ju inga kvar å träffa.
- Jaja, det blir nog bra. Och här är dom så slarviga, ingen ordning alls. Flickorna här dammar inte uppe på dörrarna och tavlorna, kan du tänka dig. Det är ju snuskigt. Maten kommer sent, den ska vara här prick halv tolv men idag kom den inte förrän tjugo i. Portionerna är så stora, det är ju synd att slänga resterna.
- Men mamma, du får va snäll me dom. Går du på så där blir dom ju arga ju. Du kan inte hålla på å köra med dom så där. Man kan städa på olika vis ju.
- Nä du. Det finns ett sätt och det är det rätta sättet. Men det verkar dom inte fatta här. Men jag tänker inte ge mig. Slarvigt klädda är dom också och jag har klagat. Sen ska dom stryka här också, men jag slängde ut allt utanför min dörr. Inte dög det. Det får dom göra om.
- Men, du får ta det lugnt. Ingen gillar om du går på som nån annan polis där.
- Vadå polis! Jag vet väl hur det ska vara? Du ska inte tala om för mig hur jag ska tycka, så det så.
- Nä, visst. Du, jag måste sluta nu. Jag måste ju laga middag snart. Rune suckar när lögnen slinker ur honom för att få slut på samtalet.
- Det var kort idag. Kortare än igår. Men du måste ju äta pojk, det är viktigt. Jag ska nog titta på teve nu. När kommer du?
- Jag vet inte. Men snart i alla fall. Hej då mamma.
- Hej då gubben, då kommer du imorgon då.
Rune kramar järnröret så knogarna vitnar. Han kanske ska hälsa på sin mamma i alla fall. Han tar av sig, gurglar sig med munvatten och tar sen försiktigt av överkastet. Han kryper försiktigt ned i sängen men uppepå påslakanet och drar upp överkastet igen. Fjärren ligger under kudden. Teven står på högkant som vanligt. Rune lägger sig på sidan och knäpper på Eurosport. Precis när bilden kommer blir det mål. Vid reprisen tror han att det var han som satte den. 

                                                    *

 Rune är på pissigt humör idag. Han har tvättdag. Han byter kalsingar och strumpor två gånger i veckan och skjorta en gång. Men då har han undertröja under. Man vill ju inte vara ohygienisk, tycker Rune.
Tvättstugan ligger i huset intill. Där har man ett system med nyckel och lås på en tavla. Rune är skittrött på hela det systemet. De tider han vill tvätta är det alltid upptaget. Men han har löst problemet.
Var fjortonde dag spiller han i varmvatten i badkaret, tar i en slatt grönsåpa, för det tycker han luktar gott och tar sen fram hockeyklubban. Det är en gammal böjd CCM-klubba från den tid Rune huserade i Korpen och var blytung back i den lokala KSK, Klåva Sportklubb. Rune var inte så bra på teknik och skridskoåkning kanske, men var en jävel på att tacklas. Under åtta säsonger gjorde han bara ett mål och det var ett självmål. Men motståndarna pissade nästan ner sig när de skulle försöka runda backen Rune och smita emellan vid sargen. Runes arsel liksom förlängdes, drog iväg som en målsökande robot och sög upp motståndaren i planket. Sen kom resten av Runes kropp, järnhård och tung och manglade ner allt motstånd.
I alla fall, med klubban rör han runt kläderna i badkaret en stund och sen släpper han ut vattnet och sätter på duschen. Det enda som är lite svårt är att simulera centrifugering. Men han brukar ställa sig på balkongen och hålla plaggen i handen och sen veva frenetiskt några minuter, han tror att han i alla fall slår en begagnad Cylinda med några varv per minut. Det brukar räcka. Men han slipper i alla fall möta besvikelsen att nån annan tvättar i tvättstugan. Dessutom huserar det en galen kärring där nere som kastar sig på alla och vrålar om städning, luddfilter och tvättmedelsfläckar. Sån skit tar inte Rune.
Det har blivit dags för utfordring av Runes fiskar. Den gamla glasskålen står på teven och där huserar Runes sju guldfiskar. Rune har haft guldfiskar sedan han var liten och de är hans bästa vänner. Ibland pratar han med dem, men bara när ingen ser. En gång hade han en särskild  favoritfirre, Sixten. Den hade han med sig i sängen under natten i en vattenfylld kondom, men den dog. Idag tränar visst tre ryggsim, de ligger orörliga upp och ner och guppar sakta i det lindrigt rena vattnet. Rune petar på dem i tur och ordning med en tandpetare, men de visar ingen större lust att vilja röra sig. Rune suckar, nån gång i månaden är det samma visa. Det blir en kort begravningsakt på toaletten, som avslutas med ett "hejdå kompisar" innan Rune drar upp knoppen för att iscensätta fiskarnas sista resa.

Rune tar finskjortan idag. Annars blir det ett jävla liv på morsan. Hon räknar med att han kommer idag till kvällsbesöket, det bara är så. Själv hade Rune gärna legat kvar ett tag i sängen och zappat mellan sportkanalerna, men det hörde han ju igår att hon faktiskt räknar med att han ska komma. Hon har ett sätt att verka försmådd, ynklig och krävande på samma gång. Dessutom har hon en alldeles enastående förmåga att utså dåligt samvete hos Rune, alltid lyckas hon slå an den där tonen som gör att han får dåligt samvete och inte tycker att han riktigt duger i sin mammas ögon. Kärringjävel, tänker han. "Alltid ska hon bestämma allt".
Han minns ännu hur han bara dog när hon envisades med att han skulle gå klädd i parkas, jägarhatt med tofs och bottiner på en julskyltning. Han var tio år då! Och som ett brev på posten kom Monny och Mia med sin farsa från andra hållet vid Allards blomsteraffär. Han fick kasta sig mot skyltfönstret och trycka näsan mot glaset, livrädd att dom skulle se honom. Precis när dom var på väg att gå förbi hojtande morsan "Ruuuune! Va står du där å glor för. Eru intresserad av blommor?" Han vände sig om, hörde klasskompisarnas hesa hångarv bakom sig och tårarna brände i halsen på honom. Rune suckar och slår sitt järnrör mot golvet några gånger, försöker dämpa ilskan som skjuter upp genom kroppen.

Men före den här Golgatapromenaden för besöksstunden hos morsan gör han sig klar till kvällens obligatoriska sexstund. Rune är kär. Men föremålet för hans erotiska fantasier har ingen aning om vad han utsätter henne för. Rune är kär i Anna Lindmarker på TV 4:as nyheter. Hon har visst varit ihop med Kungen. Men nu är hon ihop med Rune. Han blir tokkär varje gång hon påannonserar nyheterna. Hennes sexiga ögon suger sig fast i hans, hon ser ut som en kåt madonna tycker Rune. Sen artikulerar hon så där skönt med sina fuktiga glansläppar och pussmun. När hon säger "Borlänge", "Ove" och såna ord blir munnen till ett skönt runt o, som får Rune att fantisera om att hennes läppar och mun suger av Rune mitt i nyheterna. Klockan sex varje dag gör han sig klar för att ha sex med Anna Lindmarker. Han ställer fram den lilla pallen alldeles intill tv-rutan och tar fram kuken. Ja, han tänker att den heter så alltså. Men gammaldags uppfostrad som han är skulle han aldrig kalla den så högt. Då heter den Petter Niklas, snoppen, snorren, penisen, grejen, saken eller lemmen beroende på vem han pratar med. Men när ingen hör är det kuken. Eller kanske pitten nån gång ibland. Det låter lite piggt och vaket på nåt vis, tycker Rune.

Exakt fem i sex börjar han att runka, eller onanera som han skulle säga om någon hörde honom eller idka självbefläckelse om han skulle skriva det, så att han är igång ordentligt när Anna kommer. När hon säger "Gooooafton" prickar han hennes mun med kuken, trycker in den och intalar sig att hon suger av honom. Det är lite svårt ibland att få till det eftersom dom zoomar och byter kameravinkel titt som tätt. Men för det mesta behöver han bara göra smärre justeringar för att följa hennes mun. Glaset känns lite kallt men det skiter han i. Den statiska elektriciteten vid bildrutan gör att det knastrar och ilar lite i kuken och Rune inbillar sig att det är Annas tänder som blir lite för närgångna. Det är nära nu. Precis när Anna säger "och nu ska vi få höra vad det blir för väder till helgen" går det för Rune rakt in i hennes ansikte. Hon vänder sig alldeles oberörd om mot den där meteorologen, han med hockeyfrillan och ler. Rune tycker det ser ut som hon fått lite kladd i håret på sidan. Han böjer sig lite generad fram och torkar av rutan med skjortärmen. Sen sitter han med ett saligt leende och kollar på vädret.

Rune låter tankarna flöda fritt. Jävligt konstigt att dom ska behöva börja med att tala om vad det har varit för väder. Det har ju redan varit så man går ju ner i varv lite när dom visar dom kartorna över regnväder och skit, tänker Rune. Sen vaknar man till vid ett käckt "och det var allt från oss" och sitter där som ett pucko och undrar vad fan det nu ska bli för väder imorgon. Alltid är det samma visa. Man är på när lågtrycken radar upp sig från idag men kroknar när dom inte kommer till skott i tid med morgondagens väder.  

Det är dags för besöket hos morsan. Rune lämnar järnröret hemma. Hon provocerar honom alltid så han blir lite rädd att han ska drämma till en dag. Det verkar som han med åren fått svårare och svårare att bemästra sitt temperament, det bara smäller till och han blir skitförbannad. På orättvisor, översittare och en hel del annat som han har svårt med. Som morsor.  

                                                       *

Två gamla kärringar med rullator verkar tävla korridoren ner om vem som ska komma först till kaffevagnen. I dagrummet sitter två gubbar fastspända med säkerhetsbälte i sina rullstolar. Teven står på och visar nån nyhetssändning på serbokratiska. Gubbarna sover djupt. Rune går in och knäpper av teven. Dom sover snällt vidare.

Han drar upp dörren in till salen där hans mamma ligger. Hon är nedbäddad i sängen och sippar just i sig nån röd hallonsaft ur en mugg med sugrör.
- Hej du. Du är sen. Hon ser lite missnöjd ut och sneglar mot armbandsklockan.
- Hej mamma. Jag kom så fort jag kunde i alla fall. Han rundar sängen och ger henne en lätt puss på kinden.
- Ja, här ligger man och har inget att göra. Tråkigt är det. Man är förbrukad. Livet är tungt. Så du ser ut. Har du ingen annan skjorta än den där gamla trasan?
- Nä, men du är väl pigg. Skjortan? den duger väl? Har du läst nåt trevligt på sistone. Rune försöker leda in henne på andra tankar.
- Vänta du, snart är du där själv. Ja, läst och läst. Jag orkar ju knappt nåt längre. Men jag håller på med den där Sven Stolpe, den är bra.
- Kul. Vad heter den då?
- I dödens väntrum. Han ligger på ett sanatorium och hostar lungorna ur sig, ska snart dö.
- Hmm, jaha intressant.

De fikar en stund och hans mamma hinner i tur och ordning ondgöra sig över svensk sjukvård, personalens slarvigheter, den risiga maten, de höga elpriserna, alla skilsmässor, den ohejdade invandringen, halgus valgus och alla bidragstagare. Rune lyssnar hjälpligt, skjuter in ett "ja", "jaså" och "säger du" här och var. Han tänker lite förstrött på Ann Lindmarker istället. Och på en av favvisfiskarna, Gudrun, som strök med i morse. Han kliar sig på armen. "Konstigt, skjortan är ju alldeles stel" tänker han.
- Du, jag ska nog gå nu. Jag har lite kvar av ronden idag. Rune sitter med knäna ihop, med krum rygg och ser alldeles pojkaktigt liten ut vid sidan av sin mor.
- Redan? Du kom ju nyss. Du har aldrig kunnat sitta still. Det är nåt flyktigt över dig, du tänker aldrig på andra riktigt, hastar alltid vidare. Fru Edhgård, mittemot här, får besök varje dag. Hennes son kommer ibland två gånger om dagen, trots att han bor längre ifrån.
- Vadå längre ifrån?
- Ja, längre ifrån än du alltså. En del har det bra. Barn som bryr sig. Rune känner vreden dra tag i honom. Han saknar plötsligt sitt järnrör. Han vill slå på något, känna adrenalinet pumpa och ljudet av en rejäl smäll. Han sneglar mot sängens överdel. Två kuddar. Han skulle kunna få slut på tjatet, bara lägga kudden över ansiktet på henne, hålla kvar och känna darrningarna avta. Äntligen få tyst på kärringen. Istället reser han sig och försöker säga "hej då".
- Ja gå du bara. Du har säkert viktigare saker för dig. Jag reder mig. Hon suckar med hela bröstet, ser ynklig och övergiven ut. Rune motstår en impuls att lägga händerna runt halsen på henne och bara klämma åt.
Istället böjer han sig ner och ger henne en lätt kyss på kinden.
- Hej då mamma. Jag kommer snart igen.
- Ja ja, du är väl rädd att jag ska testamentera bort alltihop till nån. Småfåglarnas riksförbund eller nåt. Hon skrattar lite elakt och vänder sig på sidan i sängen.
- Hej då mamma.

Han går tyst ut genom dörren. Äntligen är det färdigt för den här gången. I entrén får han inte upp ytterdörren på första försöket, blir irriterad och börjar svära. "Förbannade jävla helvete, skit också" vrålar han. Två gamla vithåriga damer med käpp går en omväg. Rune känner sig som en tryckkokare ibland och särskilt när han har hälsat på sin mamma.

                                                    *

Rune vaknar med ett ryck. Pannan är alldeles kallsvettig och hans hjärta bultar. Den där jävla drömmen nu igen, tänker han. Det är alltid samma visa och ångesten är densamma. Rune ligger som vanligt på sidan under överkastet. Teven står på och sänder myrornas krig. Skenet från teven ger spöklika blågrå vågor mot väggarna. Rune torkar svetten ur pannan med en näsduk och lägger sig tillrätta igen. 

Jag viker ner ormbunksbladen och ser äntligen ingången. Efter några prövande steg in tar jag upp ficklampan. Det dryper av fukt från väggarna i den slingrande tunneln. Jag går längre in, lyser med ficklampan över fuktig murgröna och nakna klippkanter. Jag hör ljudet av små skrapande tassar där inne, råttor som motvilligt rör sig när jag kommer närmare. Vid något tillfälle svänger jag lampan rakt mot ett råtthuvud och de stora ögonen ser nästan genomskinliga ut i mörkret, när ögonbottnarna reflekteras i lampskenet. Vid ett annat känner jag en sträv päls stryka längs min högra ankel. Jag ryser vid beröringen.
Det är lerigt, jag fryser och förbannar min klantighet att jag inte har tagit stövlar på mig. Sandalerna sjunker ner i geggan och jag halkar mig framåt. Mindre stenar lossnar hela tiden från tak och väggar och kommer farande omkring mig. Jag hoppar, duckar, parerar och kryper ihop av rädsla att det bara är en tidsfråga innan en vass sten lossar och krossar mitt ansikte. Ändå fortsätter jag oförtrutet vidare. Det är här inne den finns.
Vid en skarp krök vidgas tunneln till en mindre sal. Stalaktiter bildar fuktdrypande stavar som täcker hela grottan. På en stor sten ligger föremålet jag letar efter. Jag tar den i min hand, känner den kalla ytan mot min hud och skyndar ut. Utgången ligger alldeles intill grottan, jag behöver bara gå ett tiotal meter innan jag kommer ut på en höjd alldeles utanför min hemstad. Det konstiga är att ingången till tunneln legat 100 mil därifrån. Jag ler inom mig över upptäckten. Tänk, den här genvägen är bara helt otrolig, upphäver nästan de fysikaliska lagarna.
Det känns torrt i luften, dammigt och lite blåsigt. En halmboll rullar iväg över huvudgatan och en dörr in till puben verkar ha tappat sin plats på gångjärnen, den hänger snett och vaggar fram och åter i vinden. Jag ser ner i min hand, känner mig oövervinnlig. Det är jag som bestämmer och tar för mig. Ingen rår över mig.
I min hand håller jag kronometern. Den som avgör skillnaden mellan tid och rum. Den ger mig försprång, insyn och kontroll. Det bästa är att ingen kommer att märka min förmåga, ingen kommer att ställa mig till svars och ingen kommer att tycka illa om mig. Det är bara mina tankar, fantasi och önskningar som sätter gränser. Och moralen kan jag skita i. Ingen behöver få veta. Jag känner en oemotståndlig lust att pröva den, få se om det verkligen fungerar som det är sagt.
Jag ställer mig på trottoaren och betraktar all liv och rörelse omkring mig. Några bilar kör just in mot parkeringen utanför ICA. En mamma drar sin barnvagn vid övergångsstället över Storgatan medan barnet skriker ohejdat. Två kvinnor står vid pressbyrån och pratar med varandra. De är vackra, unga och välväxta. Den ena är klädd i jeans och skjorta och den andra i blus och kort kjol. En skata susar ner från hustaket intill för att se om det finns något att äta i sopvagnen utanför pizzerian. Snurrdörrarna vid banken roterar och det är en strid ström av kunder som går in och ut där, det är visst avlöningsdag idag.
Jag betraktar rörelserna och trycker in knappen. Det hörs bara ett metalliskt knäpp och så stannar allt av. Skatan fryses på sin färd genom luften, bilarna stannar och allt blir som en tredimensionell stillbild omkring mig. Själv rör jag mig precis som vanligt. Jag fnittrar till, betraktar dem igen och knäpper på knappen igen. Och filmen fortsätter, allt blir som vanligt här i livet.
Jag blundar, ser framför mig hur jag plankar in på bion, går en sväng runt pressbyrån och serverar mig en glass och en kvällstidning, ålar mig fram förbi de stillastående figurerna i bankens kö och bara tar ett grepp i kassalådan innan jag går ut.
Jag blir allt djärvare. Ett snabbt klick på knappen och livet stannar upp. Jag går sakta fram mot kvinnorna vid pressbyrån, går i en liten cirkel runt dem, lutar mig fram mot den som har kjol och blåser på hennes öga. Inte den minsta blinkning, hon står alldeles stilla. Jag knäpper utstuderat långsamt upp hennes blus och för in min hand över hennes vänstra bröst, lyfter undan bh:n och tar ett mjukt grepp om bröstet. Det är mjukt, varmt och min puls rusar. Jag knäpper igen blusen och för istället min ena hand längs kjolsömmen ner till kanten och smeker hennes ben upp mot lårets insida. Samtidigt ställer jag mig alldeles intill hennes ansikte och slickar hennes läppar. Handen smyger in under troskanten och jag fångar hennes kön i ett mjukt grepp. Jag står så en stund, alldeles stilla medan min fantasi skenar iväg mot allt jag kan tillåta mig när tiden står stilla. Jag avbryter och tar fem steg tillbaka innan jag trycker igång tiden. Kvinnorna fortsätter sitt samtal, men jag ser att kvinnan i kjolen ser lite undrande ut, som om hon inte riktigt känner igen sig i kropp och samtal.
Jag vill byta läge, känna kraften och betydelsen. Så jag knäpper av tiden och börjar röra mig genom stadskärnan i mellanrummet. Jag går sakta med min skatt i ena handen. Den där kvinnan skulle aldrig ha låtit mig komma så där nära på annat vis, skulle knappt ha bevärdigat mig med en blick ens. Men jag fick känna på hennes ansikte, blåsa på hennes öga och stryka med handen över hennes mjuka bröst, smeka över hennes stjärt och sköte, det var mjukt, fuktigt och varmt. Men hon stod ju alldeles stilla. Jag kände en längtan att hon skulle bli upphetsat följsam av mina smekningar, men hon stod där bara orörlig och otillgänglig som en staty. Men man kan ju inte få allt här i världen.
Men lite så är det. Ensamhetens ok. Man blir utlämnad till fantasier och önskningar som aldrig går i uppfyllelse. Ingen ser mig på riktigt. Bara ytan och det jag gör. Ingen frågar mig hur jag egentligen har det, vad jag tänker på eller vad som gör mig ledsen. Mina suckar hör ingen. Och jag spelar min roll. Den som fixar, grejar och styr, vågar och klarar.
Jag blir plötsligt förbannad på hela tillvaron, känner ångest och ilska välla upp ur mitt inre. Hatar det här sketna livet som bara plågar, kräver och känns hopplöst. Jag sjunker ned på knä, gråter från djupet av mitt hjärta, så jävla ensam här i världen. Ur min strupe kommer ett gutturalt skrik och jag skakar som i kramp. Jag vrålar medan jag ser på den kalla stålklockan i min hand. I mitt raseri kastar jag den högt upp i luften. Mina ögon följer den genom luften, en kastparabel som ser ut att gå i slow motion. Min hjärna börjar registrera vad som är på väg att hända, plötsligt inser jag konsekvensen och skriker "nej" med en vansinnigs hela kraft.
Klockan tar mark vid gallerians stenläggning vid entrén. Den går i tusen bitar, skruvar och fjädrar, blad och visare bara yr runt i luften innan de lägger sig på plats. Jag blir yr, illamående, inser plötsligt vilken ensamhet jag är på väg att möta. Dras mot ytan.

                                                 *

Teven står fortfarande på och sänder myrornas krig när han vaknar. Skenet från den gamla Panasonicen ger spöklika blågrå vågor mot väggarna. Rune sitter upp på sängkanten, drar djupa andetag, torkar svetten ur pannan med näsduken och lägger sig tillrätta igen. Han vaknar senare igen, för femte gången i natt och det har äntligen blivit morgon. Det duggregnar mot rutan. Ändå droppar svetten från hans panna, han andas stötvis och ser vaxblek ut.
Han sitter ihopsjunken, ser plötsligt gammal och orkeslös ut. Det går runt i huvudet och förvirrade tankar löper kors och tvärs. Han slår den ena knytnäven mot den andra handflatan, taktfast och plågat.

Hatar det här sketna livet som bara plågar, kräver och känns hopplöst. Ingen ser mig på riktigt. Bara ytan och det jag gör. Ingen frågar mig hur jag egentligen har det, vad jag tänker på eller vad som gör mig ledsen. Gråter från djupet, är så jävla ensam här i världen. Mina suckar hör ingen. Och jag spelar min roll. Den som fixar, grejar och styr, vågar och klarar. Drog iväg som en målsökande robot och sög upp motståndaren i planket. Sen kom resten av kroppen, järnhård och tung och manglade ner allt motstånd. Men jag fick känna på hennes ansikte, blåsa på hennes öga och stryka med handen över hennes mjuka bröst, smeka över hennes stjärt och sköte, det var mjukt, fuktigt och varmt. Men hon stod orörlig och otillgänglig som en staty. Det blev en kort begravningsakt på toaletten, fiskarnas sista resa. Hon har ett sätt att verka försmådd, ynklig och krävande på samma gång. Dessutom utsår hon dåligt samvete. Kärringjävel, "Alltid ska hon bestämma allt". Jag blir tokkär varje gång hon påannonserar nyheterna. Ska kanske  hälsa på i alla fall. Men, du får ta det lugnt. Ingen gillar om du går på som nån annan polis där. Dom stjäl ju som korpar i den allmänna villervallan, men sen gäller det även att hålla disciplinen. Prick åtta börjar ronden. Jag fostrar, påtalar hyfs och ordning. Böterna är min lön. Vad vita knogar jag får. När jag kramar. Röret.

                                                     *

Den gulmålade paviljongen består av två motstående avdelningar med en sköterskeexpedition i mitten. Ljuset har letat sig in från sidan och ger de blekgula väggarna i korridoren lite lyster. En signal ljuder, det är säkert någon som ringt på hjälp, kanske ett bäcken som ska tömmas eller en sänggrind som trilskas.
Sjuksköterskan kommer gående genom korridoren med en medicinbricka i sin hand. Hon har en blå skjorta över vita byxor, klapprande träskor och vid namnbrickan på bröstfickan sitter en rad pennor.
Pia är just på väg att få sitt livs chock. Hon knuffar upp de två första fyra-salarna med axeln, delar ut sina sina mediciner och kickar sen igen dem efter sig med foten. Just nu svänger hon upp dörren till en av de två ensamsalar som finns på avdelningen. Hon stelnar till i kroppen, tappar brickan rätt ner i golvet och börjar skrika rakt ut. Hon lyfter händerna mot öronen, skriket fortsätter och dras ut på ett onaturligt sätt. Två ur personalen som just börjat dela ut förmiddagskaffe längre ner i korridoren släpper taget om kaffevagnen och kommer springande mot henne. Precis när de är framme segnar hon ned vid tröskeln. De ryggar instinktivt bakåt när de tittar in i rummet. 

                                                      *

Rune sitter nere vid den lilla vattenleken mitt i centrum. Han känner sig alldeles tom i huvudet, det värker och han har svårt med koncentrationen. Men han väntar på att klockan ska bli halv tolv. Då ska han fråga Bettan om hon vill äta lunch med honom idag. Han vill äta lunch med Bettan. Hon är snäll. Brukar prata med honom. Hans händer skakar lite, känns fuktiga. Han är nervös. Tänk om hon säger nej, funderar han.  Han ska nog ta och bjuda henne på ett Super meal. Det måste hon väl gilla. Han har inte vågat förut, men något säger honom att Bettan i kiosken kommer att rädda honom från alltihop. Hon brukar ju komma fram och sätta sig på kanten hos honom.
Bettan har just låst in sin kassalåda och tagit av sig jackan. Vid utgången får hon syn på Rune, som sitter nedböjd vid sin favoritplats.
- Hej Rune, vad du ser nedstämd ut. Har det hänt något? Hon stannar upp intill honom och ler mot honom.
- Ja, det har hänt nåt. Äckligt som bara hände. Men jag, asså, skulle du, menar vi brukar ju prata, en lunch bara vi? Borta vid Sibylla, prata lite. Jag bjuder. Vad säger du? Han darrar nervöst med ena handen medan han håller den andra bakom sin rygg.
- Nej du, det hinner jag inte. Jag ska gå ett ärende sen med min pojkvän. Hon ser riktigt bekymrad ut. Rune verkar inte vara sitt vanliga jag. 
- Pojkvän? Han ser ännu mer plågad ut nu. - Men jag trodde du var, jaa, annorlunda. Du brukar sitta här. Trodde jag betydde något då, fattaru? Läppen darrar okontrollerat på Rune, hans ögon virrar fram och åter och plötsligt blir han aggressiv.
- Ni är fanimej likadana allihop. Bara tar, ger aldrig nåt tillbaka. Förbannade fruntimmer. Hans ena fot börjar hoppa och han frustar. Andningen börjar närma sig ren hyperventilering, men plötsligt viker all aggressivitet från honom och han böjer ihop sig likt en krympande boll. Gråten kommer nerifrån magen, han hulkar och kvider i långa krampande tag. Bettan vet inte riktigt vad hon ska göra, men sätter sig på kanten, lägger armen om hans axel och fångar upp hans andra hand. Hon hör en metallisk smäll, när något faller i stenläggningen. Samtidigt känner hon att hans hand är alldeles kladdig. Hon vänder upp hans hand, stirrar klentroget på den och sedan mot järnröret. Handen och järnröret är alldeles blodiga. Hon ser plötsligt något ulligt och grått sitta på järnröret. Det vänder sig i magen när hon inser att det är blodiga hårtestar och något köttigt. Hon börjar skrika så det hörs över hela inomhustorget.
Två väktare nere vid pressbyrån, som sitter och dricker kaffe kommer rusande.

                                                     *

Väktarna närmar sig alltmer försiktigt vattenleken där Rune sitter ihopsjunken. De försöker få kontakt med honom, men han har släppt taget nu. Sitter bara och rabblar ord som inte verkar ha någon mening. Han ser tillintetgjord ut, liten, osäker och utan liv i ögonen.
- Rune, vi ska gå härifrån nu, kan du resa dig? Väktaren vinkar uppfordrande med handen.
- Ja gå du bara. Du har säkert viktigare saker för dig. Jag reder mig. Runes underläpp darrar okontrollerat och det rinner saliv i mungipan.
- Vi ska åka en sväng till sjukhuset först bara.
- Andra samlar frimärken...jag på korkar... provocerar mig...skitförbannad... nattvakt. Orden kommer stötvis, ologiskt och verkar helt meningslösa i väktarnas öron.
- Bilen står här borta vid C-utgången, du vet.
- Lite respekt mot dom gamla...Clark Gable lite grann. Rune skrattar plötsligt som en vansinnig.
- Du, stretar du emot måste vi lägga på handfängsel.
- Förbannade jävla helvete, skit också, vrålar han.
- Skruva ner skiten. Annars hör man ju inte va man säger...vill slå, ljudet av en smäll. Han kränger och drar, vill loss från väktarna. De handlar instinktivt, precis som de blivit lärda och bryter ned honom på marken med ena handen upp på ryggen i en nästan onaturlig vinkel. Rune stönar, gråter och spottar.
- En del har det bra...barn som bryr sig, kvider han.
- Han är helt knäpp, säger den ena polisen till den andra kollegan. Han behöver nåt lugnande.
- Din lista på lögner...taktfasta steg...stålskodda stövlar...Sibylla...
- Såja, akta huvudet in i bilen nu.
- Akta, jag är en vanlig pensionär, liten...
- Nu åker vi Rune. Den ene väktaren klappar honom på ena handen och ler uppmuntrande. Rune stannar plötsligt upp, blir alldeles stilla. Hans tittar upp mot väktaren med bedjande blick och frågar med stillsam röst.
- Jag vill hem. Mamma är nog hemma. Hon är väl hemma?

                                                  ~