Regnet har slutat. Det stinker av av döda möss från kloakerna,

från vindarna och källarna i förortens nedslitna hus. Jag går här

utan något särskilt mål: jag är blind och därför kan jag bara se

det som andra inte ser. Så kompenseras mitt lyte: i den sydliga vind

som rör vid mig känner jag igen rösterna från dem som har

lämnat staden. Det låter som att de gråter. Alldeles i närheten

känner jag doften av en lind. Jag vet att bron är helt nära –

ekot av steg och käppar låter annorlunda på den, ett ljusare ljud.

Sedan kan jag höra, alldeles intill mitt öra, hur två flugor

kopulerar i luften. Den stekande hettan är på väg tillbaka.

Varma kroppar som luktar av säng och lust går bredvid mig.

Jag går vidare, samtalar med Gud som om han gick här bredvid mig:

”Finns det någon som kan den här staden bättre än jag?

Herre, vem har du förvägrat möjligheten att någonsin

få se den han älskar?”