höstregnet, det tunga,
öser ner
och ljuden från de framrusande bilarna
dränks i ett evigt smattrande.

människorna ute, de få,
ger mig bara sura miner.
det enda jag kan göra är att le.

för när människorna ute inser
att hösten inte är så grå och kall som den först verkar,
utan skiftar i regnbågens alla färger,
då kommer de också att le.

vad annat finns att göra
när löven faller ner mot marken
och färgar asfalten gul, grön och röd
och när höstregnet, det tunga,
öser ner?