Snölagret låg som ett pudertäcke över isen i viken. Det var blå himmel, bitande kallt, och han hade därför bestämt sig för att gena mellan Storön och Solö, för att vinna lite tid.
Han såg inte råken som hade bildats i isen, hörde bara ett knastrande läte när istäcket sprack, och hann bara dra ett skräckfyllt andetag innan han sjönk rakt ned genom isen.

Han kom upp till ytan igen, frustande och började fäkta med armarna omkring sig. Vattnet trängde igenom kläderna på en sekund, kylan la sig som ett fruset täcke runt kroppen, och hans hjärta pickade på av stress och rädsla. För varje andetag stod en kaskad av rök runt hans huvud, och han skrek gutturalt på hjälp. Han försökte häva sig upp mot iskanten, men för varje försök brast ytterligare ett isstycke, och han fick inget bra tag med fingrarna. Han rispade långa repor i isen med sina naglar så han började blöda, men kom ingenstans. Benen började domna, och han fick allt svårare att andas. Krafterna i armarna började tryta, och han sjönk allt djupare ned i vaken.

Plötsligt upptäckte han en man som kom springande över isen från motsatt håll. Mannen hade någon stor parkas med kapuschong på sig, han kunde inte urskilja ansiktet, men förstod att räddningen var nära, om han nu orkade hänga kvar vid iskanten.

Mannen i parkasen gick ned på alla fyra, och kröp försiktigt närmare, ålade sig den sista biten mot isvaken för att fördela kroppstyngden bättre, och därigenom förhindra att han gick ned sig själv genom isen.

Långsamt närmade sig han vaken, fem meter nu, så tre meter, äntligen var han framme vid kanten.

Han tog av sig handskarna för att få bättre tag, räckte fram handen och sa.

”Fort, ta tag nu så drar jag åt det här hållet”

Mannen i vaken, nu nästan medvetslös av ansträngning och kyla, blickade uppåt mot livräddaren, och ansiktet förvreds till en mask av avsmak när han flämtade.

”Aldrig, att jag tar en neger i handen”

                                    @