Min mage är trasig. Och why not liksom..jag är ju ändå trasig i själen, så varför inte låta hela kroppen totalkrascha också. Bristen på sömn gör sig påmind. Jag börjar bli yr och har konstiga drömmar dom få timmar jag sover. Under ögonen samlas dom svarta ringarna och påminner mig om hösten som hägrar utanför. Dimman i luften tätnar och jag går vilse lite mer. Mina känslor är utanför kroppen och fladdrar runt. Jag är som en vilsen liten ängel på jorden. På radion sjunger Melissa Horn att hon ska stå utanför det där som hon blir ledsen av, och jag tänker att hon är rätt klok. Jag ska också stå utanför allt som gör mig ledsen. Jag orkar inte fälla tårar. Orkar ju knappt le längre. Sitter själv i köket. Äter mitt protein och försöker tömma hjärnan. Men den fortsätter snurra. Jag behöver nåt att hålla i. Någon. Jag vill krypa upp i en famn och bli kliad i huvudet. Jag vill inte älska så jävla mycket. Vill inte läsa det du skriver till mig. Vill inte tänka på dig. Men du är det enda som upptar mina tankar. Just nu är jag livsfarlig för mig själv och jag törs inte se mig i spegeln. Är rädd för mig själv. Jag vet vad jag måste göra men det är så svårt. För i botten där inne i min själ så älskar jag ju dig så det värker. Men du och jag. Vi är inte bra för varandra.