Det vandrar spöken över hela staden och jag gömmer mig i gathörnen med mina rispande andetag högt upp i halsen





De jag talar till ser inga spöken, de har aldrig hört de där andetagen, och deras värld tycks inte alls så skrämmande som min

När de rör vid varandra är det ingen som försöker springa ifrån den andra



Det är ingen som blir tårögd och livrädd när den de förälskat sig i lutar sitt huvud mot deras












Det är möjligt att det är ännu av alla mina illusioner, men de tycks inte alls så rädda som jag
Jag förstår inte hur min värld blev så mycket mer skräckartad än deras




I min säng ligger det demoner i varje veck i lakanen


Det växer spikar och nålar i min matta och varje kväll knastrar det till i fönsterrutan ut till den grå vinterträdgården

Det är glaset som spricker, men ibland tror jag att det är min hud som spruckit


Jag har letat hela nätter efter sprickan och blodet, men det tycks inte synas på utsidan



Min hud är lika blek och torr som tidigare, och den där rivande, svidande smärtan retar mig med sina osynliga sår





Ibland har jag försökt rispa upp huden själv, så att jag äntligen ska kunna se det där värkande såret

men än så länge har jag bara funnit hudlager, blodådror och blod
det finns inget svart hål under huden, inget glassplitter och inga knivar








men jag känner dem









Så finns de där stunderna som jag råkar glömma bort att jag har glassplitter och sår under huden

men jag har svårt att minnas hur man når den där glömskan



Destruktiviteten ligger så nära mina tankegångar, att allt det där som fungerar på något sätt lyckas vandra obemärkt förbi




och då får jag ju sitta där i mina mörka skrymslen och kalla gathörn









Men någonstans vet jag ju att det där finns. Det där fina som jag letar efter varje dag

Det finns några luggslitna kartor under mattan och innanför fönsterrutan







De hittar jag ibland, och solen blir lite varmare igen


Jag har en evig saknad till dig i hjärtat syster, men snart ska jag knacka på din mörka ekdörr igen


och då ska jag visa den där glöden som jag trots allt aldrig lyckades släcka











(Någonstans längs stigen ligger min röst, mina ord kvar
men jag ska finna dem igen)