Någonting inom mig bär alltid på en maktlös rädsla för fara
väntandes på det hemska som ska komma att hända



Skräcken över vad som skulle kunna inträffa
den håller mig vaken om nätterna,
bygger murar mellan mig och de jag önskar mig nära




Någon kväll behöver jag komma över det där




Och kanske är det därför jag söker min befriare
hittills har jag inte kunnat nå ut själv







Den ständiga övertygelsen om att jag inte klarar mig själv
att jag kommer braka ned genom golvet

fortsätta falla, våning för våning


Att det inte finns någon botten att nå
så att jag är dömd att att falla, brytas sönder, för alltid





Det skrämmer mig att leva i skuggan av ett slag
där det enda verkliga är smärtan


och den mjuka värme som ibland känns

inte är någonting annat än ett hjärnspöke





ett spratt min hjärna spelar mig
och att det värmande inte vore verkligt



Som om det enbart vore någonting som skulle locka mig att fortsätta försöka ta mig fram över golvet


så att jag kan rasa genom de murkna, ruttnade brädorna ännu en gång





Och fortsätta falla med paniken som en snara runt halsen