Hon brukade sjunga gamla sånger för mig, smeka mig över håret och kyssa mina ögonfransar när jag grät

Så plockade hon upp mig från golvet och viskade sagor tills jag somnade





Men hon är borta nu, min älskade och jag får aldrig se henne mer igen








Världen var vår labyrint, vi sprang på det bruna, brustna kartpappret

vi snubblade så ofta på kanterna som uppkommit efter alla gånger kartan vikts




men det gjorde ingenting, för vi var fria




Fria i vår galenskap, i vår nakna hud
helt utan sans, utan att lugna oss eller sakta ned









hon visste att allt skulle falla samman









jag sneglade på henne i smyg när hon viskade sorgsna visor till träden
med sin mjukt beniga hand vilandes mot den dova stammen










Det var inte förrän i gryningen som jag tvingades inse att hennes andetag var trasiga


att hennes kropp förblödde inombords och kallnade




vi låg i vattenbrynet när solen steg upp, med det svala vattnet i håret och längs med våra höfter




jag hade slutat skrika när min älskade dog



och när solen stod högst på himlen reste jag mig och gick ned i vattnet






lämnade hennes kropp på strandkanten





jag såg inte tillbaka, kunde inte ta farväl








sedan sjönk jag och lät vattnet dränka mig