måndagstragiken

egentligen ingen personlig
nemisis
bara
en påminnelse om att
jag har en vecka av

beslutfattande
tatagande
kämpande
tröttnande
geuppande
och
viljaattbörjaomande
igen,
jag har hur många danser som helst kvar

och då undrar jag
om jag till slut kommer
lära mig

somnar
en halv artarax och en natt full av salvador dali-drömmar
och vaknar och

tisdagstragiken
har tagit måndagens plats

går upp
tror jag
(ibland)
ibland låter jag bli
låter ångesten ta
det bästa av mig

men ibland!
går upp
går ut
går vidare
fortsätter
funderar
stannar
fortsätter

jag möter främmande folk på bussen
vi delar så stora delar av våra liv egentligen
kollektivtrafiken
en del av hela
tragiken

utanför faller löven från träden
och människor för alkoholen,
från parkbänkar,
samma parkbänk där människor
fallit för varandra
senare
fallit in i varandra
i perfekt rytm
jag är blott en åskådare för resultaten
leenden i deras ansikten
och de söndriga barnvagnarna
och
de hjärtskärande skriken
och då
jag nosar på tankar jag egentligen
låst in,
för nu,
då kurar jag ihop mig på sätet
benen mot magen
som ett foster
inser ironin och paradoxen
som en rädsla och en trygghet
i samma enhet
men jag sitter kvar
för fingertopparna över de korta hårstråna på knäna
tänker att jag borde skriva böcker
om triviala saker som
bara ben och barnaskrik
och tystnadsmolnet på 90bussen
min fristad

där skriver jag
spyr ordkaskader
planerar livet som kommer börja
när jag kliver
av

ibland går jag av vid blåsutgatan
går upp för en backe ner för en backe
förbi en skabbigt livs
med neonskyltar om godis
och
förbi en gård
där små pojkar tränar engelska fraser
från tvspel de egentligen är för unga för att spela
och små sparkcyklar raspar asfalten
och små katter sitter på verandastaketet och
där bor han
där bor han
där bor han

och jag
stannar ett tag
dricker för starkt kaffe
pratar lite
är tyst lite
försöker hitta ord för tvåsamheten
som inte är
för laddade
jovisst
är vi vänner
han kommer och sätter sig bakom mig
andas lätt i mitt öra
frågar hur jag mår
fyrahundra gånger
kysser mig lätt på halsen
säger
du fryser ju
nej jag ryser
ju
svarar jag
tar tag i hans nacke och
nuddar mina läppar mot hans


onsdagstragedin

vi har en soffa av
brun läder
jag sover i den då och då
då hörnet av 84 kvadrat
känns för långt bort
men samma säng
känns för nära

men soffor av brunt läder
och tre ihopsatta dynor
är inte gjorda för
fylletupplurer eller för sena filmkvällar eller
ångestflykter
pappa lagade och förbjöd
tvåtusen för att gå till
sådant igen

jag har en ny säng
en ny famn att
fly emot
nu
och i lördags
klackskor
stod ute vid chapman och
strimmor av ilska
på kroppen
och han hade cykel och
ulljacka och
tusen förlåt,
tusen tårar,
några fick han av mig
och vi drack Classic vid köksbordet med Ikealampan
och pratade om
gamla flickvänner och
gamla rädslor och
gamla ångestar som
ruttnar efter ett tag
förmultnar efter ett tag
ger näring
och groplats
för nya synsätt,
nya insikter
men
historien hade också dragit mina gränser
och den natten sov jag i pyjamas
och hade min egen kudde och det
det var nödvändigt ont
en scen i nattlampans sken jag
sent kommer glömma
hur han bad om att
gå
om det var det jag ville
och innan den sekunden
hade jag aldrig velat ha honom där så intensivt
och

resten av historian
skrivs av framtiden

vad som håller och vad som går sönder
vem som håller och vem som går sönder
och hur länge ett fryst förevigt varar

det vet bara framtiden