Och vi gick så långt denna sommaren.

När du äntligen tog mig i handen låg vägarna öppna,
skorna var lätta och himlen så oändligt blå.
Världen fanns där framför oss.
Såg jag åt höger fanns den där att hittas,
och blicka jag åt vänster fann jag samma möjlighet.

Vinden verka fånga benen och hitta takten,
de ångestfyllda stegen var plötsligt där ett minne blott.
Livet var ännu vackrare här.
Ljusare än några drömmar, klarare än några tankar.
Men dina steg var något för korta.

Ditt skratt är det vackraste i världen.
Jag avgudar det som jag avgudar dig.
Men hör dig plötsligt på håll.
Varför hamnar du bakom älskling?
Jag går ännu inte fort.

Luften kändes plötsligt klar när jag insåg jag var klar.
Det har blivit höst nu, och vi har vandrat så länge.
Men du är ännu kvar, långt där bakom.
Jag har ju jagat dig så länge, och nu plötligt hinner du inte ikapp.
Hur kom jag ens före dig?

Vi gick så långt denna sommaren.
Men det verkar, i slutet trots allt, som om jag kommit längst.
Jag kommer att sakna dig..

.. Men jag längtar inte längre.