Ögonen, som torkade med öm bomull. I fibrerna fastnade sandkornen från resan i tunnlarna och reflekterade kaleidoskopet av kvällen som bröt sig genom dagens hetta. Den annalkande kvällen. Inga mer tunnlar. Skyn öppnade sin breda och ljusblåa famn för Alfa och Omega som en mor; hon klev över landskapet med en svalkande luftig kjol och där under låg de, deras ryggar avslappnat lagda mot tågets tak. Alfa och Omega sträckte sina barnkroppar mot rymden. Nakna träd, starka träd. De lyfte också sina armar mot himlen.
Ett vitt band, Strängen. Tornet glänste av renhet mitt i vyn. Aldrig i periferin på himlens bål, bar det ett dolt löfte om vad som fanns bakom och över - det svarta Universum, det ogenomträngliga.