Vandrar på mina gator. Ser vad som hänt med alla trasiga själar. Mina vänner som dött. Mina vänner som inte längre finns i mitt liv. Svek. Kärlek. Sorg. Livet är hårt ibland. Men jag vet att det finns nåt högre. Nåt som ger mig kraft. Att orka vara jag. Den förvirrade själ jag har varit halva mitt liv. Hon som är en människa med känslor som svallar likt ett vulkanutbrott. Och ibland är jag lugn som en sjö på kvällen. Jag accepterar mig nu. Slutar slåss mot mig själv. Jag är jag. Ingen kan ändra mig. Inte ens jag. Därför älskar jag mig själv nu och är glad att jag är en människa full av känslor. Och jag vandrar vidare på gatan med stolthet i blicken. Här har jag vuxit upp, här ska jag dö. Och livet är fullt av överraskningar. Jag väntar på nästa del som kommer. Ni kan aldrig ta ifrån mig min själ.