Jag är så långt ner på skalan man kan komma. Jag hör hemma bland dom där små krypen man kliver på när man ute på powerwalk. Dom man skiter i. För man har inte tid. Går vidare. Jag är så duktig. Duktig på att skada mig själv. Har alltid varit. Jag är min egen plågoande. När jag mår dåligt ska jag må sämre. Det är mitt inre motto som ekar i huvudet. Varför skulle jag få må bra? Känslan är ju så välbekant, att vara elak mot sig själv. Där har jag min trygghet. Just nu är jag så trasig. Om någon kunde se alla sår och ärr som finns inom mig så skulle ni se en söndertrasad zombieliknande figur. En sån där som i filmen World War Z har blivit sönderskjuten i slamsor men ändå fortsätter gå som i slowmotion. Jag gråter inte ens. Har ännu en gång stängt av. Det har i många år byggs upp en mur i mig. Jag lever för närhet och uppmärksamhet, då tror jag att jag mår bra i några sekunder. Eller om någon kan ge mig en orgasm eller två. Då faller ju hjärnan i komaläge en stund. Och det är så skönt. Så skönt. Ni anar inte. Jag kan spela många spel och roller. Men vilken som är jag har jag sakta glömt. Åren har gått. Jag älskar så mycket. Så många. Jag har velat ha dom alla. Och nu vill jag ha dig. Du som är större än dom andra. Du som klev in i min själ och som alltid finns där dygnet runt. Din närhet i sängen saknas så jävla mycket. Mardrömmarna är så många. Sträcker mig efter din varma kropp men du är inte där längre. Dina trygga händer och ord som får mig att skratta är inte där alls. Du fattas mig stenhårt. Min sobril.

Jag skriver ibland att jag mår bra. Att jag är stark. För just då är jag det. Men dom stunderna är så få. Ni ser inte vem jag är bakom skärmen. Jag önskar att jag inte hade tillåtit mig att leva så här i flera år. Önskar att någon hade satt en diagnos på mig. Men alla läkare jag har besökt som gett mig lyckopiller, KBT eller bara orden att jag har en livskris. Om jag har det så har den varat sen jag var 17 år. Jag inser det nu. Och jag önskar att jag varit lika klok då som jag är nu vid 39 års ålder. Men ålder ger visdom och erfarenhet. Så jag tänker ta tag i detta nu. Jag tänker kräva min rätt att få veta varför jag är denna människa. För det handlar om mitt sätt att acceptera den jag är. Och jag fortsätter skriva öppna texter där jag lämnar ut mig själv. Ibland ångrar jag mig. Raderar. Who can love a freak?

Önskar bara att få vara lycklig resten av livet. Är det för mycket begärt?