Det nyper lite konstigt i min näsa
en mycket tidigt morgon på den hållplats
som nyss var ljus och varm, men nu har ersatts
av något mörkt och kallt som börjat jäsa.

Det väser om en årstid som ska kväsa
den sista sommardagen med dess motsats,
där kroppens rofylldhet på nytt har utsatts
för allt som natt och köld vill föreläsa.

Försöker undfly genom att betrakta
de minnen som jag ännu har intakta
bland alla bilderna på iPhoneskärmen.

Med blicken djupt försänkt i solvarmt vatten
så väntar jag på spårvagnen i natten 
med hud som sorgset saknar sommarvärmen.