Man inser sakta galenskapen i sin kropp när man går runt och talar för sig själv. Tankar som snurrar som ett ekorrhjul där ingen egentligen springer. Hjulet är tomt. Och jag är inte svart eller vit. Jag är svart. Vit. Grön. Gul. Blå. Lila. Röd. Rosa. Ja jag är hela jävla regnbågen. Men på slutet av min regnbåge finns ingen skatt. Den är borta sen länge. På slutet av min regnbåge finns bara en till väg. Och en till. Och en till. Jag känner mig gammal. Trött. Utsliten som få. Och den där tomheten som finns där inne. Hur kom den dit? Det är liksom som ett svart hål som stirrar på mig i mörkret. På nätterna kan jag nästan höra hur det är någon som suckar där inne i hålet. Kanske bor det någon där. Någon som vill ut men som inte törs. Om jag stoppar in fingrarna och känner efter kanske jag blir huggen. Jag vill inte känna efter. Nej fan det är bara jobbigt. Och när tystnaden blir för stark kan jag alltid sätta på min älskade musik. Den brukar oftast rädda mig. Men huvudet gör så ont varje dag av spänningarna. Jag borde slappna av. Men hur fan gör man det? Jag pratar vidare med mig själv. För ingen annan än jag kan bestämma hur det ska bli.