kanske spände han
moln
mjuka slöjor
i nattens
djupblå hav
gränsande
in i grönt
marker
är blänkande
hudar
petroleum
ur regn
givna
ur
silverspann
av hon vilken vattnar jordarna
med månsonater
i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel
ut ur mörkrets sprickor
sagoträdet
viskar kom
regnbågsträdet
andas
vindarnas ankomst
drömträdets
havspärlor
är
ädelstenar utan lås
en efter en
sträcks en hand öppnad
förtäljer
drömmarna
in i regnbågsträdets
opalblad
sagoträdet viskar
in i vindarna
drömmarnas belivelse
klipporna
reser
reser sig
är de sträckta händer
valkade av
arbete
av värnad
han lyssnade till klippornas havsandning
sträckte händerna
svävande
in i
moln
händer
landsteg
in i strändernas
cirkel
havet en skimrande opal
viskar
morgonen
skänker vi dig
klipporna
är dens vilken
hörde
klippornas
havsandning
det fanns de vilka såg
korallernas
regnbågspärlor
i dessa klippor
ja hans stigar var komna
och dessa är skeenden
hans skeenden
hans händer
händer
det sker
havet skimrade turkos
in i anande grönt
stränderna
var vita
kiselsandsstränder
det fanns träd
palmer vilka svalkade strändernas hetta
han vakade med klippornas vägar
med denna strands öga
han vakar
vakade
vakande
väktarsjäl
i skymningen kunde ses
en svävande örn
blicken
skarp
följde
rörelserna
stundtals höljde han lagunen i vinghamn
i de stunder han såg sargandesteg nalkas
luften
var fylld med dofter
badade i dofter
av sällsynt art
hibiskusträden
bar blom
fjärilar
rörde vid luftens välbehag
hans fingrar kysstes av
kolibris
vacker var denna plats
är denna plats
i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel ut ur
mörkrets sprickor
händer fårade
av jordberedelse
smörjs med allbladsörter
ön med kristalltonerna
sjönk en gång
djupt in
han såg
han ser stenar stiga
tatuerade ansiktsblad
ögonen är slutna
masker
av liv
bak slutna ögon strålar
vitt ljus
möts i en cirkels mitt
en vit pupill
han ser en kvinna lyftas
in i ljusklotet
bildat i maskernas inom
han ser dessa masker
ansiktsblad
skåda
i inomvärldar
han ser kvinnan cirkla
cirkla
allt hastigare
i centrifugeld
vit
rörelsen saktas
hon sjunker
sjunker
landar
hon bär ett kläde
av violljus
hon bär ringar av silver
armringar
med var och en trenne
ädelstenspärlor
och natten är en ädelsten med slutnavakna ögon
hennes hår är vitt
hon bär tatueringar av visdoms art
hon landar
läggs i sanden
han ser henne bli
en av kvinnorna i kvinnodalen
hon badas
tvagas till liv i månsilversjöns lotusblad
ön med kristalltoner sjönk en gång djupt in
vart
var
sjönk denna ö
dessa toner
vem
vilken
kan höra tonerna
lyssna i ditt inre
bergen klipporna land
var en gång yttre hantverk
skulpturalt
han studerade havets linjer
mindes klipporna
hans skeenden
händer
det sker
en kvinna vandrar i cirkeln
hon bär en vit fjäder
en månsilverfjäder i handen
han lyssnar till tonerna havet ger
han ser marken glöda
en gryta med kokande stenar
stenar smält
lavan stiger
floden är en lavaström
av hjärtglöd
smärtan är en våg
av havs stränder
kanaler
eldglödskanaler bildas
labyrinter
röda
glödtrådar
han ser folkens ögon vidgas
fasan är icke närvarande
ty de
folken vet
dettas
skeende
havet reser
reses
en vattenvägg sköljer in
ur eld kommer vatten
han ser ansiktsmaskerna sakta sjunka
bli
pelare vilka lyfter händerna
blixtar viner
trummorna
ljuder
dånar
pelargestalterna
visar ansikten
lyfter händerna
i den stunden lägges en glaskupol
in över staden
ön
trappans ekon
vilar stilla
tystnaden
är
en murbräcka
med silkesvantar
ur djupen höres
andningen
lugnad
gallren
stängerna
tängerna
vilka hindrade
ögonöns syner
är vittrade
rosten är
en röd sjö
trappan leder vägen
hon flyger
fri
han studerar havets linjer
lyssnar in tonerna havet gav
med varsamma drag
mejslar han fram gestalter
han lyssnar
han upplever
han svarar
an
kanske spände han den första strängen
i lyran hon rör vid
där
i lagunens strandcirkel
han hör tonerna
flöda in
i
hans hjärta
lövet
faller in i en hand
vaggar
i en stund
åter och fram
viker upp
bladets eldskrift
kanske spände han den första strängen
vad är dessa tonhöjder
han ser pelargestalterna
nu vakande
väktare
med denna ö
vad är dessa tonhöjder
dessa skalor
kvarts
är det kvartsstenar
ters
septim
kvint
hur verkar dessa i städerna
i ön vilken sjönk
var dessa toners helande
uppenbart
och var dessa
och är dessa
och haven längtar efter de tagna stenarna
land berg klippor
sjönk in
yttre förverkligande
steg in
detta var det han såg
detta är det han ser
hennes stämma
ljuder mild
rosenmild
doftar lavendelnektar in i hud
fuktar läppar ur liljekalkens
urkälla
yttre förverkligande steg in
till förinnerligande
han ser kvinnorna
vid floden
tvaga
lärftens
gulnade
in i vit
till förinnerligande
steg yttre förverkligande in
det inre steg ut
ty inre skulle ej översvämmas
i strid med varandra
det inre steg ut
i verkan av det förinnerligande
han breder ut vingarna han minns
svävar med vindens linjer
till kvinnan där i strandcirkelns
strålande vita kiselläkedom
han lyfter henne
bär henne
till
i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel
ut ur
mörkrets
sprickor
och natten är en ädelsten
hon viskar
släck tystnaden
tänd
min stämma
du vackre
i det höga gräset
ligger en kvinna
hon blickar in i intet
ja
himlavingarna är
blanka segel
vävda av silke
i den stunden i det ljusaste blå
hon är
ett orörligt ansikte
hon har lagt en silvermask över ansiktet
vem kunde väl tro att denna kvinna var en livslevande kvinna
med rörelser
en slända flyger ur åkervinda
just i den stunden blinkar kvinnan
inseglande kommer moln
skrider molnfolken in
hörsammat har de hennes drömpenslar
en vind skrider in i det höga gräset
håller en elfenbenskam i handen
kammar mjukt gräset
blottlägger en väg en stig
kvinnan i det höga gräset
ligger helt stilla
är du vid
är du i liv undrar vinden
samt håller en såpbubbla inför hennes eventuella andning
såpbubblan
vinden
inväntar
jo
du är vid
är i liv
ty bubblan den immas
vinden tar nu kvinnans hand
såpbubblan breder ut regnbågsvingar
en glasfjäril
skimrar regnbågsdalens färder
vinden stöder kvinnan in i sittande
hon andas svagt in
ännu har hon ej bestämt
in andas hon de mjuka kullarna
vinden kammar hennes hår
med elfenbenbensvitt skimmer
blottlägger en mulnad tanke
vinden stöder henne in i ställning
stående andas
kvinnan
ut
vinden visar henne
den blottlagda stigen
vägen
vinden stöder henne in i gående
strövande viskar stegen henne in i rörelse
ännu så tunga
tärnor
svävar upp
ur
havets vita
skum
ser du
havsfåglar
tärnor
hur de svävar
upp och ned
ned och upp
så är
kärleksbudet
systrar mina systrar
tag mina händer
bröder mina bröder
tag mina händer
hon följer
kvinnan följer tärnornas danser
luften är uppfylld av nålsögon
kullar gröna
stiger in i blomsterflöden
dofter i belivelse
virvlar upp
hon är tyst
hon är mattad
mattad är du
mjuk sammet
vinden tager ur bröstficka upp en borste
silverfiligraner är intarsia
borsten
borsten är given av månstrålar
vinden borstar manteln av sammet
in i skimrande lyster
allt mer
vinden borstar
allt mer lättar hennes steg
de når vägen mellan klippors särade fingrar
vinden stöder
behöver ej längre viska stegen
in i gående
hon följer
de följer
når strandens mjuka böj
sanden är andad fukt efter flodens ebb
snäckskalen
viskar
hon möter vrakdelar
vaggade av havs insikt
ser
samt hör
stämmorna
hon vet
dessas tillhörighet
vinden håller hennes hand
inväntar det hon når
hon har slutat sträcka sig högre upp på tå
allt kan du nå
hon når bilden
in i vilken hon träder
nålsögon
i silverne
sömmar med nålar
hon
är
tråden
vinden inväntar
och hon når
vårt hus skall ej stå här
däri väggarna rasat
vårt hus skall ej stå här
i denna vik
det vikta bladet kallar
vinden håller hennes hand
de reser med månsilverfloden uppströms
landar på
i klipphängets utsträckta
hand
en bergstall växer intill klippans vägg
bonsai är tallens namne
örnen lämnade
rotslaget
här
svart puma
vakar invid grottans mynnings
ingångs utgång
i grottan är själen lagd
hon är en martall
i denna stund
ur berget
klippan
sipprar källan
en klang
öppnar upp
vattenfallet kastar sig utför
vinden håller hennes hand
i det
de dyker utför
i kontemplativ hänförelse
i den absoluta stillheten
tystnadens
rosentempel
martallen
är befriad
ur marornas
tankevirvlars trassel
hon är kvinnan
vilkens hand
vinden ömt håller
så landar de i sjön
inom vilken vattenfallet lever
hon minns fågelns vingar
minns
minns
släpper minnenas flod
och vinden är fågeln
mannen vilken för henne
till vallmokullen
horisontens strå
strimma
böjer sig runt dem
näri hennes öga brister
i tusende regnbågsskärvor