Så smittade du mig. Med din jävla farsot. Kletade dig fast på min näthinna och stannade där. Din jävel. Jag önskar att jag inte kände så mycket för dig. Du och jag. Vi. Ja så tänker jag. Farsoten biter sig fort inåt. In i mig. Mot mitt hjärta. Där har jag lagt på locket. Stängt igen. Låst med nyckeln. Men du har fan lyckats hitta nån slag dyrk. Du bryter dig in. Med ord. Med dig. Hela dig. Förbannade dig. Jag tycker om dig. Men jag låtsas inte bry mig. Vill inte ha mer farsoter i mitt liv. Dom gör för ont. Men nånstans där inne lockas jag. Dras. Låter sjukdomen sjunka in och ta mig. Ja den tar mig. Så jävla hårt!