I inre korridorer fann jag så
att mina sökande steg förletts
genom tankelivets dunkla vrår
fackelbärare färden övergett

Förblindande vallar höljde syn
min mening dold i dimma
över livets gåtor spändes hyn
en ogenomtränglig hinna

Jag önskade nå vidare
dit min visdoms vagga stod
söka svar på allt mitt lidande
finna källan till dess flod

Mina böner då besvarades
genom nervgolvet jag föll
förbi skuggridån i varandet
till landskap aldrig skådat förr

Uppå himlen hjärtas ärrade väggar slå
i vissnade rosenblad de var klädda
men dess törnemur gick ej att nå
det låg ej i min makt att rädda

Ovanför skymtade sinnets boning
genom grunden brutna trådar löpte
för dem syntes ingen försoning
endorfi däri förgäves utlopp sökte

Jag begav mig därför längre in
genom mörkermarken milsvid
för att syna handen som var min
för att skåda en osäker framtid

I ödesväv låg mitt timglas i kras
talandes om tillvarons snara slut
stora sprickor uppå levnadsglas
där sanden skyndsamt vällde ut

Jag satte mig för att hålen täcka
stoppa tidens smärtsamma slag
med förtröstans tankar täpptes läckan
då jag mot kinden kände andetag

I mitt öra varsamt viskades;
"du skulle aldrig varit här"
över rädslas ögon bindeln lades
och allt blev åter svart