Har nog en 100 i topp-lista på bästa sätt att avliva mig själv vid det här laget. De är svalkande lösningar mot den brännande vanmakten. Det växlar lite mellan hängning och drunkning, tåg och skärande föremål, även om jag vet att det där med skärande föremål inte är min "cup of tea". Hade antagligen fått panik, rusat runt och gjort en jävla sörja överallt, och till sist ringt SOS och fått stå där med skammen och senare fula avslöjande ärr på kroppen.

Det är bara tankar...

Funderar ibland istället på att hungerstrejka utanför socialkontoret. Bara som en tyst statement. Med plakat och sovsäck och en dunk med vatten. Aptit har jag ju inte iallafall, och galen är jag ju redan. Då kan den jävla Satan till socialchef kliva över mitt svältande arsle varje morgon när hon går till kontoret, så får hon iallafall veta hur jag ser ut. Hon som har krossat min liv med sina beslut, men träffat mig har hon aldrig. Kanske dags. Så kan socialtanterna fnysa åt mig, och tänka att det var nog rätt att lill-pojken inte fick stanna hos den där dåren... För de har ju inget hjärta, vad kan jag förvänta mig. Så svälter jag till ingen nytta...

Lika mycket som jag sitter här och svälter nu, till ingen nytta...
Bara som en protest, inom mig själv.
Så helvetes meningslöst

Nä, ska ligga kvar här i min säng, i fosterställning och med slutna ögon. Kl 16 går jag upp, innan familjen kommer hem, lagar den mat som ska ätas, fejkar min närvaro resten av kvällen tills natten återlämnar mig till mig själv. I drömmarnas värld rider jag nattens maror under vilda skrik, men morgonljuset som befriar mig ger ingen lindring, bara tomhet och en grym påminnelse om att den lilla är berövad mig. Inga små fötter kommer tassande i hallen, inga kladdiga barnafingrar kommer att hålla mig i handen, ingen liten på min höft...min lilla älskade... De säger att det går att komma förbi sorg, men den dag jag släpper sorgen och börjar uppskatta livet utan honom, har jag då inte förlorat honom för gott? Kan inte acceptera, kan inte gå vidare... kan bara inte....