På cocktailparty, utan mingel, utan småprat.

Vi står inte, vi sitter tillsammans.

Fullständiga främlingar.

En stor tillbringare

kontrastvätska

bredvid var och en av oss

för den närmsta timmen.

Kontraster är även vi som sitter här.

Fast någonstans inom oss är vi så lika.

Människor. Av olika orsaker är vi här.

Flickan från akuten med magsmärtor.

Den ambitiösa karriärkvinnan med viktiga papper och Ipad.

Herren i hörnet så osynlig och välklädd och som från en annan tid.

Är det bara jag som vill prata, vill veta, är nyfiken?

Fast vill jag det? Vad händer om jag får veta?

Kan jag ta hand om det jag får och ge tillbaka?

Jag vet ju inte ens själv varför jag är här.

Mitt krossade hjärta kan inte lagas på sjukhus.