Jag kan inte förstå varför dina ord är så stora och att mina känns så små

Vägen kantas av guld där du drar din penna. Talar i tungor. Ger föda åt tomma sinnen

Jag sparkar kråkfötter kring min avundsjuka och låtsas att jag inte gillar vad du skriver

Tycker enkelheten är banal( ja, eller egentligen inte, men vi låtsas det)

Rycker dig i din konstnärliga arm och vill ha din odelade uppmärksamhet

Orden flyter som en jäkla gondol över romantiskt vatten. Glittrande

Men ändå rakt upp och ner. En sanning att beundra. Ett du utan förklädnad

Jag är ett avundsjukt troll som spottar spe och svär gröna grodor( Eller, kanske är dem svarta, vad vet jag)

Fast jag gillar ju dig, det gör jag. Och det är faktiskt sant