Den för årstiden dallrande heta dagen hade tillbringats på stranden där vi spenderat tiden med att titta på inkommande Iberia-flygplan fyllda av förväntansfulla passagerare samt fundera på vad \"prutt\" kan tänkas heta på spanska.
Lugnt med andra ord.
Nu börjar dock stämningen bli ganska upptrissad i vår rymliga och synnerligen osmakligt inredda lägenhet.
Fem svenskar, två spanjorer från norra förorterna samt några flaskor whisky av det tvivelaktiga märket \"Manhattan\" trängs om utrymmet på balkongen och dess omedelbara närhet.

Tidigare under veckan hade vi på gatan lärt känna en kille
vid namn Jamil.
Denne Jamil talade om att han jobbar på Barcelona Rouge,
en liten nattklubb dit han gästvänligt bjöd in oss.
Allt vi behövde göra var att hälsa från honom till mannen i dörren så skulle allt gå som på räls.
\"Gå som på räls.\"
Vi hade fortfarande drygt två timmar på oss innan vi skulle dit och allt gick redan som på rullskridskor.
För priset av en flaska Manhattan får man inte ens en kaffe med mjölk i Stockholm och vi insåg ganska snabbt att den måste drickas väldigt snabbt för annars verkade det som att bottnarna på Duralexglasen riskerade att frätas bort snabbare än emalj i kombination med Coca Cola.

Vi började komma in i det där angenäma stadiet när folk ropar \"ÅH vicken braa låååt, HÖJ HÖJ!!\" fast grannen sedan länge legat och sneglat på farfars gamla Mauser från inbördeskriget.
I kakafonin av röster på spanskuppblandad svenska eller \"suecoñol\" om man så vill, kläcker någon den \"briljanta\" idén att vi ska PROMENERA till Barcelona Rouge eftersom det bara dröjer tjugo minuter.
Alla som bor i en storstad vet att \"bara tjugo minuter\" innebär allt mellan två minuter och två timmar. I det här fallet visade det sig luta mer åt det senare alternativet.

Det är så fruktansvärt långt att knata att vi bara måste stanna och köpa varsin öl på precis varje ställe vi passerar.
När vi efter vad som med vår uppfuckade tidsuppfattning känns som fyrtio dagar och fyrtio nätter av vandring, äntligen står utanför nattklubbens entré, funderar vi på VILKEN av vakterna som står där det var vi skulle prata med.
Den enda dörrvakten (som uppenbarligen redan är informerad om vår ankomst) hälsar glatt och erbjuder oss pappmuggar att fylla upp vår kvarvarande öl i för att senare få konsumera den vid baren.
DET är service konstaterar vi innan vi i samlad trupp rinner in i lokalen.

Vi beter oss som kalvar på grönbete. Eller kanske snarare som ett gäng apor som ätit jäst frukt och därmed beter sig ännu apigare än vanligt.
Som schimpanser på besök i en bananfabrik springer vi omkring, ramlar in i varandra, skakar artigt och ihärdigt hand med alla som råkar komma i vägen, tjattrar smått osammanhängande med varandra såväl som med oskyldiga iakttagare, spiller öl på varje spillbar yta och frågar efter vägen till toaletten exakt varje gång nöden faller på.
Ett gäng senila apor som ätit jäst frukt.

Vid fembläcket är mirakulöst nog alla på fötter och efter omständigheterna vid god vigör. Vi öser kärleksförklaringar över Jamil och klubben och hela den iberiska halvön i största allmänhet och tackar honom tjatigt om och om igen innan vi påbörjar vinglingen hemåt.

Tidig förmiddag.
Vi har alla den där blicken som säger \"faaan också.\"
Det var ju en lysande natt men vi undrar alla vad Jamil och framför allt vad Jamils chef tyckte om att en flock primitiva primater kom och tog över vattenhålet.
Stackars Jamil.
Stackars, stackars Jamil.
Kanske borde någon ringa och kolla läget och kanske be om ursäkt eller nåt.
När den meningen är yttrad ringer en mobil och alla tackar i tankarna högre makter för att det inte är ens egen signal.
Alla utom Tobias som svarar med svag stämma.
Fast jag sitter i andra änden av rummet kan jag höra Jamils upphetsade röst som mal på oavbrutet i vad som känns som lite för länge.
När Tobias lägger på ser han på oss med en bekymrad min som spricker upp i ett brett babianleende.
\"Jamil tackade oss å sin chefs vägnar!\"
Han hade sagt att äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN hände det nåt på hans klubb och att det var länge sen han sett så glada miner och sådan besinningslös konsumtion på sitt ställe.
Han har varit så innerligt trött på att det bara sitter haschrökande halvapor som halvsover längs väggarna men nu JÄVLAR hade det varit andra bullar.
Han ville nästan anställa oss som underhållare på klubben.

Lättade och glada andas vi ut och inser ännu en gång att man sällan behöver ha ångest så länge man varit glad och trevlig i all sin apighet.

Man kan säga att det är sensmoralen i den här dokufabeln där dom dementa aporna till slut drar det längsta strået.

\"Prutt\" heter förövrigt \"pedo\" på spanska.