Jag kan inte döda mina känslor

10 dikter om vart vi är på väg...












Kulturens död

Pengar livets drivmedel
Något som alla strävar efter
Hade drivit våra hjärnor för
Långt!

Vi var alla Moderater
Något kollektivt accepterat
Utan att verkligen tänka efter
Själva

Jag hade sett vilket oerhört slöseri
Vi levde i, folk slänger pengar i soporna
För att alla andra gör det, varför
Då?

Vi levde i en tid där alla bodde på varsin ö
Privata hav och marker, inget simmande i havet vi
Bara du, du och
Du

Det blåa kalla vattnet frös till is
Likaså dina känslor --
Vi hade utan att tänka efter blivit
Det som vi föraktade mest av allt -

Feta Amerikanare!











Vi behövde inte längre...

Hantverket hade försvunnit
Vi behövde inte längre våra händer
För att skörda jorden med verktyg
Cylindrar som andades in och ut

Våra fötter som inte längre behövdes
Hjulen som rullade tog oss framåt
Mycket på våran kropp var onödigt!
Död materia, som kunde skäras bort
Stympa våran egna gudomlighet

Människans ögon var för långsamma
Det fanns kameror, som såg allt
Bättre och snabbare framförallt billigare
En krets i våran hjärna
Ett virus som försvann
En elektrisk blomma, utan förstörelse
Vacker smärta, utan ögonlock

Vi behövde inte längre lyssna
Det fanns ljud som våra
Öron ändå inte kunde höra

Vi behövde inte längre andas
Det fanns manskiner (man+maskin) som
gjorde det åt oss

Vi behövde inte längre längre
En borgerlig regering som tar
Från de fattiga och ger till
Dem som har mer än de behöver

Vi behövde inte längre sämre vård
Att känna pengar på andras smärta
Vi behövde inte längre arbetstider
Vrid tillbaka klockan!
Vi behövde inte längre en skola som
Inte ägs av folket, som har makten!
Vi behövde inte längre en strängare lag
Vi behövde inte vi behövde inte vi behövde inte
Längre en vit man som säger till oss vad (V)i ska göra!
Ingen kunde ta ifrån oss vår egen historia del 1

Arbetade för rättvisan
Sådant som alla skrattar åt!
Man kan väl inte bli mätt
På jämställdhet och betala sina
Räkningar med sådant som är
Osynligt?

Jag stod på de svagas sida
Den sortens sympatier
Resten av detta landet
Verkar glömt bort.
En höginkomsttagare
Kan väl inte vara en
Arbetare?

Det nya arbetarpartiet
Bara för att man räkna betyder
Det inte att folk inte kan läsa
Såg igenom eran bluff
Lika genomskinlig
Som deras huvuden

Lugnade mitt pannveck
Satte ned pennan mot pappret
Skrev sälj ut i röda siffror
Reapriset hade halverats
Med pengarna i fickan
En massiv tyngd som
Skavde sönder fickans tyg
Ramla allt ut och försvann
In i ett sus

Lite rebell är ballt!
Medans dåraktighet har aldrig
Ansetts som inne eller okej
Förstod varför med din långa
Hästsvans. Hur många företag
Kan jag sälja ut när jag blir stor?
En miljard!!!!

Imperiet hade sitt fall
Kaligula sin hybris
Behövde inte oroa mig
Såg att detta var inte
Något som skulle vara länge!
Innan gammarna började äta
Av varandra

Som träden föll
Skulle även maktens
Män falla

























Ingen kunde stjäla våran egna historia del 2


Våra
Liv var olika
Som varje bokstav
Skilde sig i form

Någon hade stulit din
Berättelse, ditt liv
Som marken blev
Bestulen varje år
På sin blomsterskörd

Blev hål i marken
Stora ärr av sorg
När någon tog ifrån dig
Ditt allt
Din historia

Men gråt inte!
Du trodde det var synd om
Just dig, när du drunknade i din saltlösning
Kom ihåg att ingen kan ta
Din historia ifrån
Dig


Du brydde dig inte om mig längre

Vart tog du vägen?
Dagar som vi spenderade ihop
Grät på sista tåget hem
Var fanns ljuset i staden?

Vandrade ljudlöst i tomma rum
Som sakta försvann
Var fanns medkänslan?
Var fanns det liv?

Endast en poet kunde uppskatta
Ditt värde, du din skoningslösa vandrare
Varje antiklimax hade sin förklaring
Det kändes som du inte brydde
Dig längre



















Väckte de döda

Frågade om de ville ha lite mat?
Eller en plats att sova på, lite värme?
Ett blekt ansikte med trötta ögon tittade
På mig och sade: jag blev nedlagd för att dö
Och fick Inte väckas på många år.

Vi sågade ned träd, fråntog de gamla deras mat
Dödade våra ideal med en svag doft av hybris
Men tro mig, man kan inte bygga en stad på luft
Den syns inte, känns inte, finns inte
Så sluta att bygga med en stad med döda
Kroppar!


























Spelade ett spel

Där jag varken vann eller förlorade
Många var fångade som kort i leken
Tog sig aldrig ur den stängda handens makt
Som någon annans berusning, var jag
Inte instinktivt i ingemansland

Levde ett liv
Där jag varken vann eller förlorade
För ung var för gammal
Kanske hade vår tid gått ut
Försvunnit härifrån?
Fångade i våran egna fälla

Föll i förälskelse
Där jag varken vann eller förlorade
Dina känslor gick som en timer
Inprogrammerade på varje dag, timma, minut
Spara, sparade på dina känslor
Som du hade kvar för någon

Jag spelade ett spel








Var trött på


Alla förståsigpåare
På samma personer i media.
Meningslösa politiker
Som inte befinner sig
På människomarknaden

Gudrun schyman -
Välkommen till
Människobyn!

En förändring
Skulle inte ske
Utan blod.

Hade vi blivit så akademiska
Att vi inte längre avhandlade
Sådana ämnen?

Ville inte se in i spåkulan.
Ville inte bli spådd
Visste redan var vi var på
Väg

Till närmaste systembolag.
Aldrig förr hade någon sagt till dig att du var vacker

Aldrig förr
Hade någon sagt till dig att du
var betydelsefull

Att just du gjorde någon
skillnad

Aldrig förr hade du fått
Något skydd ifrån den värld
Som hade slängt ut dig

Aldrig förr
hade någon lagt
rosor på din grav

Aldrig förut hade du
fått de blickar och värme som
du borde ha fått

Aldrig mera flög maskrosbladen
Ifrån din hand, när du blåste genom 
Vinden

Aldrig förr
Hade någon sagt till dig
Att du var underbar.




Det var bara ord du sa till mig


Du kan krossa och förstöra
förinta en hel värld
säga allt för att förklara
att ingenting är något värt

Besudla och våldsamt skita ned
att behandla andra utan respekt
är att elda på hatets vred
ord kan man helt perfekt förklara

Hörde en sändning långt, långt ifrån
gudarnas åska talade för sig
en ensam röst hördes bland åskans dån:
det var bara ord du sa till mig!