I

Vet du nu
att jag inte har
något namn

att jag är stranden
som möter alla hav

och kornet av sand
i den vandrande öknen?


Trädet är jag
som fäller sina löv
när frosten kommer

och som dör till slut
när fåglarna lämnat

det sista redet
i min krona


Gatan är jag
som leder
till gränden

och till det stora torget
där de fina lever

i ropen från natten
från de som älskar


II

Jag finns
jag har en kropp
och jag är många:

stenen i din hand
är jag

den som vandrar nära dig
är jag

och du undrar
om vi någonsin ändå
kan mötas


Jag är din bok
att läsa och att bära
som hemlighet i din väska

jag är din påminnelse
om ett bad i det salta havet
tillsammans

jag är din dröm
om att äntligen tända bålet
där våra våta kläder brinner

och elden stiger högt
i sommarmörkret

som en fyr
för okända fartyg


Regnbågen är jag
om du vill ha mig så

och jag ger dig platsen
där opalerna är svarta

och alla skatter
är kistor med guld

men också en hand
som väntar din egen


Himlen är jag
där inget finns
mellan dig och jorden

bergen är jag
där stigarna löper
som trådarna i väven

dina ögon är jag
för att se tillsammans

att världen är
här och nu


III

Mitt namn
som inte finns
bär sin berättelse

om getingarnas sommar
i 50-talets yttersta stund

om en dans en natt
när mössorna var vita

om de gamla
som varit mina

och gett mig
sagorna

om vänner som försvunnit

och om bergen
som alltid finns där


IV

Jag finns
jag har en kropp
och jag är många:

levt har jag
i den egeiska grottan

där helgonets lampa brann
och hon var nära

dött har jag
när allt ändå
kunde vara detsamma

efter kvällen
nära det heliga


Sett mig i spegeln har jag
blottad för världen

och sett glaset brista
i alla dessa skärvor

som bara ramen
ännu hållit samman:

och jag var ensam då
och såg ändå en man

med tusen ansikten
och ögon

som var fortsatt
blå


fast världen var slut
och mitt namn ett minne
kastat för vinden

och hon kratsade kläderna
ur brasan vi tänt

och klädde sig och gick
mitt i den natten


V

Jag finns
jag har en kropp
och jag är många:

och jag minns en hägg i blom
och andra ögon
och en vänlig hand
och ett liv tillsammans

och ett liv på gatorna
och vid skogens bryn

och många röster
som talade

och skratt
också på andra sidan

av en sprucken spegels karta
över förlorade kontinenter


Och jag minns en röst
som ljöd klarare än andra

högt, högt där berget slutar
och fåglarna finns

och ditt hjärta
öppnat för världen

så att alla kunde höra
det dova dunket
av jordens liv


VI

Jag minns dig alla
och alla dina namn

jag som för länge sedan
tappat mitt eget


jag minns orden
som aldrig blev sagda

innan hon som bara fanns
en dag inte var där

och hästen som hon red
tog henne över floden


Dig minns jag
och dig

du som läste
alla dolda tankar

och var en storm
med solen som centrum

du som en gång sökte
den högsta ekens grenar

med ett rep i din hand
och en dikt av cyanid
på din tungas spets

och som släppte repet
och kastade kapseln

ut i havet
bortom strandens
förkolnade eldar

ut mot bukten
dit du kommit

för att ständigt finnas


VII
Jag finns
jag har en kropp
och jag är många:

och mötena kommer
bortom stigarnas krökar

där någon söker
de svarta opalernas flod

bortom öknen av sandkorn
bortom eldar som brunnit


där fåglarnas vingar
bär på en sång från havet

där jag är en sten
i en vandrares hand

och jag är en nöt
som du finner med foten

och plockar i din ränsel
för att sätta i jorden

till trädet du vill skall växa
vid huset som väntar


VIII
Många är jag:
fågeln, berget, trädet, stranden
och regnbågen
om du vill ha det så

och fastän jag tappat mitt namn
i nattens gränd
eller mitt i solens storm

lever jag
under häggens blom

och i en värld
av röster


och hoppet är mitt
bortom den spruckna spegelns land

att det går
att ändå
fortsätta gå

längs en sommarstrand
och se ett fyrljus
tändas

någonstans
i världen