undrar jag lite försynt

eller egentligen vill jag SKRIKA UT DET HÖGT SOM FAN så det river i halsen! 

men det orkar jag inte

känner en ledsamhet över oss människor

inte då bara män i skor, utan vi andra också 
vi som blivit födda till denna jord och ska verka och leva 
inte värka oss skeva

för det är så det känns nu, just nu

att behöva tänka på varje steg, varje rörelse, varje tanke
innan den föds och var den ska födas

det tar tid

kraft

energi

och snor livsglädjen, värmen och lusten att leva, fort som fan 

vem ser människan idag?

vad ska vi göra för att bli mer seende?

jag erfar gång på gång hur svältfödda många människor är

de svälter rent ut sagt

men inte av hunger

utan av medvärme, samhörighet, känslan av att aldrig bli sedda

älskade, kramade och behövda

vid minsta möjliga erkännande, medkännande, artighet, eller kanske bara
en enkel hälsning

så faller denna människa nästan i gråt, blir oerhört glad och rörd
tar mitt lillfinger, handen och rycker åt sig hela mig och sväljer allt

fort fort fort

hela mig

men vad händer sen?

människan känner sig uppfylld, glad och SEDD för en gångs skull

och jag är uppäten

igen

men det gör inget, för jag återföds ändå hela tiden och ger av min kärlek
för jag får så mycket kärlek tillbaka
även om det ibland känns som att jag vill fly från hela mänskligheten
så ger det också mig så oerhört mycket att se glädjen 
i en medmänniskas ögon

ögon talar

även när orden tagit slut