På samma sätt som jag spar på fryspåsar

jag tagit med från Ica för att de kan

komma till användning, eller

som jag snålar på semesterdagar

för att ta ut dem vid absolut rätt tillfälle

som aldrig kommer

så ville jag konservera doften av honom

bland sängkläder som inte rörts på veckor, eller

timmar eller år

för fotona har jag plockat bort men ibland

lämnar jag samma spår som han gjorde i badrummet

för att lura mig själv en millisekund om att allt är som vanligt

när jag går in där nästa gång

och jag glömmer bort att det var jag som var där sist

och inte han

och rummet och sängen däruppe jag sparat på var det dags

att söka upp för smärtan och längtan var outhärdlig

och däruppe var allt som han lämnade det, han tog med

dunkudden och lämnade

örngottet

täcket

Jag öppnade dörren. Ingen doft. Ingen doft alls.

Jag lade mig på sängen, begravde huvudet i de knöliga sängkläderna men

ingenting av honom fanns kvar

bara en svag doft av sköljmedlet vi hade då.

Insnärjd i lakan, tårar och minnen har jag legat i timmar, år eller dagar

i den säng vi delat så länge

och doften, doften av honom, framkallar jag ändå så lätt

inifrån.