Ge mig en regnbåge denna dystra november kväll.
Ge mig något att vara stolt över.
Något mer än min vishet över poesi och varm choklad.
Ditt värde, ditt synsett, får mitt kroppspråk att rodna,
en tyst rodnad över livets frågetecken?
Jag vill egentligen bara krypa upp i din famn,
jag ville egentligen bara gå vilse i din själ och aldrig hitta ut igen.

Give me something worth fighing for.....

Tomheten ekar ibland och du är inget undantag.
Som en högtalare utan gränser
spelar du en melodi högre än vad amor skulle förstå
och min trumhinna gör ej revolt utan trummar mest på i samma takt.
Är verkligen hoppet det sista som försvinner hos en människa,
ibland kan jag tycka att det är eftertänksamheten.
Att vilja få en chans att leva om sitt liv, fast är det kanske hoppet ändå?
Att få leva om sitt liv....
"Det får man inte, det är just det som är grejen.
Man får bara ett liv , drf borde man göra det bästa utav det liv man har"

- du har rätt Jonas Gardell och varför tänkte inte jag på det först.
Varför levde jag inte efter det citatet ifrån början...
Jo men det är ju lätt att vara eftertänksam!