Natten.
Man tänker så mycket då ,
och man känner sig rätt ensam
Sa hon tyst för sig själv.

Fast hon borde sagt morgonen.
För där är just då. När solens strålar
tränger sig igenom persiennerna
och målar rummet med ljus.
Det enda ljus som det rummet någonsin kommer få skåda.

Det är just då , som vi ser , vad vi inte har.

Men om jag sover bort morgondagen
och låter natten ta över så borde det väl bli enklare.
Sa hon vemodigt.

Fast hon borde sagt natten.
För när natten bestämt knackar på ,
Och hon står där och famlar i mörkret,
hur ska hon då någonsin kunna hitta sig själv.