Glöm mig nu, min gamle vän,
min ungdomsglans, den vissnat bort.
Och vissna skall jag snart igen
då jag vid skördesten planteras torrt.
Men ej för att spira på paradisäng,
min gröda har jag syndfullt sått.
Svart var sinnet som Gud förrått.
Svart är själen som snart blir stoft.

Glöm mig nu, min kära syster,
glöm din broder, hans ande dyster.
Du anade aldrig min slocknande lyster.
För så tyst är människan när den brister
att inte ens ett stilla eko rister
då hjärtat all sin lycksång mister.
Stark var du när jag i skuggor famlat.
Stark skall du vara då jag bortvandrat.

Glöm mig nu, du dunkla värld,
det gör du kvickt, kortsynt din blick.
För när jag uttorkade genom ökenfärd
endast större mänskor ditt öga fick.
Min livstörst var dig inte vatten värd,
ingen grön oas uti sandstormhärd.
Förglömd var jag i din stora plan.
Förglömd blir jag i min slutna grav.

Jag hör er så, svartklädda skara,
nu tystnar klocktorn, för psalmesången.
Sen börjar prästen högstämt tala
om ljusriket väntandes återuppstånden.
Jag lyssnar likstel till lögnfull svada
då trenne jordfall helgar himlagången.
För av mörker är jag en gång kommen.
Och mörker skall jag åter varda.