Hon sitter vid elden,
gapet mot verkligheten
Värmer sina händer,
mot hans bröstkorg
Leker med hans hår
av kärlek och sorg.

För all kärlek är underbar,
men all kärlek tar slut
Och för kärlek,
finns det inget substitut
Inga piller ger henne det,
han ger
Och ingen annan,
ser det han ser.

Hon sitter vid gapet,
äter upp henne sakta
Ber honom vakta
hennes bitar av hjärta
som fortfarande är äkta.

Hon ber om fingrar,
mot hennes panna
Undrar om hans känslor,
fortfarande är sanna
Omfamna hennes kropp
som om den vore av glas
Annars kan gapet,
få henne att gå i kras.

De ligger tätt intill,
med en mil mellan deras sinnen
Undrar om han saknar
och lever i sina minnen
Men hon skakar bort gapet,
gömmer huvudet vid hans hals
Och låtsas som inget,
när sorgen dansar sin vals.

För ingenting är säkert,
på en sekund kan det försvinna.
Men för en gång skull,
vill hon kämpa emot och vinna.

Hon balanserar mot gapet,
mellan verklighet och lågor
Bara hans ord kan stoppa henne från att falla,
med alla hans talanger och förmågor.

Hon är rädd för att älska,
men hon gör det ändå
Rädd att bli lämnad,
i en värld gjord för två

Han bara han,
kan ta tag i hennes hand
Och hans värme,
förvandlar demonerna till stoft och sand
Och gapet får vara där,
hans närvaro står i vägen
Hon kan inte falla,
och om hon gör det vet hon att han är benägen
till att stoppa det till varje pris;
Det är det hon kallar kärlek,
han förvandlar varje ond tanke,
till ett paradis.

Och kanske är det dom för alltid,
kanske tar det slut en dag.
Det är så det är,
det är tidens lag.

Hon sitter vid elden,
gapet mot verkligheten
värker i varje ben
Men han stoppar det genom att injicera
kärlek i varenda hennes ven.

Och inget gap i världen,
kan stoppa dom nu.
Det finns bara du,
bara du.