Kan jag ohöljt dela mina

sanningar, mitt innersta

utan att bli sönderskuren,

mitt itu?

Att hjärtat blöder, det vet du!

Men att orden blöder, 

Att varje stavelse du hör

och spottar ut mot mig,

förblöder sakta…

Att pappret du river itu

i kränkt indignation,

blöder ut sin sorg,

över ohörsamhet!

 – vet du det?

Vet du att orden du spottar ut,

är som giftpilar,

rakt in i mitt hjärta,

så sargat?

Men nej, inte skulle väl du vilja såra!

Sanningen är ju inte ensam

om att äga sitt rättmätiga status,

som bärare av ljus.