I mina tankar återvänder jag då och då till en rar syn jag ser då och då. Det brukar vara två dagisfröknar i början, med ett barn i varje hand. Likadant i slutet. Däremellan en rad av småttingar traskande hand i hand. Det frasar om galonbyxorna och pratas ivrigt. Vad är det jag ser? Jo, vår framtid. Det är väldigt näpet och behagfullt att tänka på de här vyerna. Intrycken får ny näring då och då, för detta är ingen sällsynt syn.

Jag tittar sällan på TV, men igår var det Skavlan. Två inslag, två moment, lade jag särskilt märke till. Dels skådespelaren Johan Rabeus, när han som elev, och med sina överklassmanér närmade sig en grupp andra s k progressiva skådespelarelever. Detta var i en tid då kulturrevolutionen i Kina var det stora föredömet för de flesta artister. Jo, han fattade galoppen, anpassade sig, och fick delta.

Dels var det en 77-årig dam som en kväll i veckan sökte upp prostituerade kvinnor i Stockholms centrum och gav dem äkta kärlek i form av en varm kram, en kopp kaffe och kanske en bulle. Många var mycket unga, och den 15-årsgräns som gäller i sammanhanget hade lika lite innebörd som alla andra mänskliga värderingar. Hennes bakgrund var deras bakgrund, och med många ärr i ansiktet kan man sluta sig till att hon haft det mycket svårt, när det begav sig. Troligen gjorde det henne trovärdig, så hon fick tillit och kontakt och kunde verkställa denna enkla, men troligen ovärderliga välgärning.

Prostitution bedrivs säkerligen under en mängd olika villkor, och alla behöver inte vara svåra och hopplösa. Det vet jag inte, men kan tänka mig. Men dessa kvinnor föreföll ha det mycket svårt. Man kan också tänka sig ännu värre omständigheter, men detta var illa nog för att reagera. Som utländska, med språksvårigheter som följd, var de närmast helt hjälplösa och kompletta slavar till sina så kallade ägare, som således var hallickarna i sammanhanget.

Att nyttja dessa flickors tjänster, särsklilt under omständigheter som dessa, hör till det mest usla jag kan tänka mig. Torskarna lär finnas i alla samhällsläger och bara ett fåtal av dessa övergrepp kommer till allmän kännedom. De flesta sker ju undanskymt, kanske bakom stängda dörrar. Så det är vanligt förekommande. Men vad kan man göra i TV-soffan om man inte väljer att tänka på något annat? Kanske något. Sedan. Kanske.

Så vandrar tankarna tillbaka. Måste man tillhöra – eller ha tillhört – denna grupp av drabbade, för att kunna göra något. Johan Rabeus lyckades ta sig in i ett helt annat samhällsskikt än det som hans bakgrund stod för. Det var nog inte lätt, även om det inte verkar omöjligt.

Om jag, som man, likafullt utan egna erfarenheter av detta gatulivets skuggsida, skulle närma mig en av dessa kvinnor för att försöka visa dem lite mänsklig värme, lyssna på deras livsvillkor och försöka hjälpa, så skulle det knappast lyckas. Man skulle bli tagen för torsk direkt, och språksvårigheter, kanske toppat med drogpåverkan, skulle göra varje sådan ambition dömd att misslyckas. Troligen medför det också stora risker. Om inte polisen skulle göra samma bedömning, så skulle man lätt kunna bli tagen för värvare till något annat brottssyndikat, kanske med skottlossning och död som följd. Och torsk vill man ju inte ens bli misstänkt för att vara.

Så dessa ambitioner stannar nog för gott i mitt sinne som man gärna skulle vilja göra, men inte gör. Tänk om man kunde erbjuda någon av dessa – åtminstone bara en dag – lite glädje, harmoni och annat av allt det vackra i tillvaron, som finns för alla och kostar så lite att tillföra.

Så går tankarna tillbaka till dagisutflykten. Dessa stimmande småttingar. En och annan av dessa oförstörda små barm kommer nog att drabbas av ett oblitt öde av detta slag. De jag ser verkar anmärkningsvärt jämnåriga. Så där fyra till fem år. En guldålder! Vilken väg kan de ha till detta helvete? Ensamhet, incest, stryk, hunger, mobbing, kyla, droger, och total brist på trygghet? Lite påfrestningar tål även barn, men för att verkligen bli styrd in mot öden som dessa kvinnors förutsätter nog en vidrig kombination av ganska många av dessa påfrestningar.

Kan vi inte hjälpas åt att sprida värderingen att nyttjande av dessa flickor är något av det lägsta man kan göra. Och med medmänskliga förtecken ömma för, och inte fördöma de som drabbats hårdast.

Detta ynkligt lilla skrivande är vad jag förmådde göra i sammanhanget.