LÄKEKONSTENS GUDINNA.


För- och nackdelarna med äktenskapsannonser diskuteras ibland. Säkert är att många sådana kontaktförsök slutat i besvikelse eller rent av i tragik.

Vad Alvin och Signe beträffar, skulle dock alla farhågor komma på skam. Få äktenskap kan vara lyckligare, och definitivt: inget kan ha fått en ovanligare inledning.

Alvin läste en annons i tidningen: ”Självständig yrkeskvinna (34) önskar äkta make. Trofasthet och tillgivenhet framför allt! Svar till S-78453 D.t.k.”

Trots att han själv var fem år yngre, svarade han på anropet. Han berättade om sin ensamhet, sitt arbete som matematiker på ett försäkringsbolag, sin far som dött i en olycka och om sin nu fyrtionioåriga mor som nyss gift om sig.

Det kom helt oväntat då telefonen ringde en vecka senare. En mjuk och behaglig damröst presenterade sig som ”Signe”, kvinnan bakom annonsen. Hon föreslog att de skulle träffas och bekanta sig lite med varandra över en kopp kaffe på någon lokal i staden. De bestämde tid och plats och Alvin lade på luren i ett tillstånd liknande drömmens. Han tog sig emellertid samman och insåg vikten av att hålla huvudet kallt. Bedragare kan vara extremt listiga och kvinnliga lockbeten är inte ovanliga.

Trots allt infann han sig som avtalat på ett litet konditori. Det var förmiddag och få bord var upptagna. Signe visade sig vara en dam något under medellängd, nästan ett huvud kortare än Alvin. Hon hade kraftig kroppsbyggnad och var påtagligt vältränad. Troligen simmerska, kanske tennisspelerska. Håret var långt, svart och klippt till lugg, ögonen mörka och läpparna fylliga. Ansiktet var inte påtagligt vackert men mycket personligt. Dragen präglades av kvinnlig mjukhet och de utstrålade ett sällsamt, nästan hypnotiskt lugn som väckte intresse och förundran.. Lugnet lyste igenom även i hennes sätt att röra sig, behärskat och kontrollerat, helt utan yvighet och svepande gester.

Många av Alvins gissningar besannades då hon berättade om sig själv. Hon var läkare och hade sedan ett år egen mottagning i ett större läkarhus. Hon levde ensam men tillbringade mycken tid i träningslokaler. Simning ett par gånger i veckan, judoträning och Qi Gong. Det sista var, menade hon, mycket viktigt för en läkare i dennes kontakt med sina patienter. Man måste kunna röra och föra sig på ett förtroendeingivande sätt. Den sjuke vill helst uppleva läkarbesöket som en ljusmässa eller liknande fridfull andakt, inte som en slarvigt genomförd besiktning på en stressig och underbemannad verkstad.

Alvin frågade hur det kunde komma sig - en ambitiös och duktig läkare annonserar efter en äkta man. Det borde finns ett otal lämpliga kandidater i bekantskapskretsen. Signe förklarade: ”Jag känner många män, men de är i första hand intresserade av att inleda ett sexuellt förhållande. Jag ville träffa någon helt okänd, och vi skulle ha ett kommande äktenskap förutsatt redan från början Vi skall veta var vi har varandra, var vi står och vad det är vi söker. Enklast så”.

Så frågade Signe i sin tur varför Alvin levde ensam. Alvin svarade: ”Det är enkelt. Jag är blyg och tillbakadragen och jag har, trots mina 29 år, aldrig varit tillsammans med en kvinna. Jag förstår att det låter konstigt nog för att väcka misstankar. Är du förvånad? Verkar jag onaturlig? Skrämmer jag dig?”

Signe var varken överraskad eller skrämd. Hennes svar kom nästan oväntat: ”Inte alls. Jag förstod det så fort vi sågs. Kvinnor märker sådant. Du är inte onaturlig”.

Veckor blev till månader, Alvin och Signe träffades allt oftare. Tillsammans besökte de konstgallerier, gick på teater och konserter och trivdes alltmer i varandras sällskap. Alvin började även han att träna simning, judo och Qi-Gong.

En lördag i augusti tog Signe med honom till sin arbetsplats, ett läkarhus som nu över helgen låg helt öde Hon visade honom runt på de olika avdelningarna och berättade om de verksamheter som där inhystes. Hennes egen mottagning låg högst upp och bjöd en vacker utsikt över stora delar av staden. Allt i rummet var ytterst välskött och vittnade om sinne för såväl strikt ordning som trivsam inredning.

Plötsligt sade hon: ”Jag skulle vilja ge dig en gåva. Hoppas du vill ta emot. Gåvan är en grundlig läkarundersökning. Vad säger du?” Överrumplad av det ovanliga erbjudandet kunde Alvin endast tacka ja.

”Då vill jag att du tar av alla kläder. Du kan lämna dem i hytten här. Kom sedan ut till mig, helt naken. Hur du då än visar dig, behöver du inte vara generad. Ingen människa kommer hit förrän på måndag morgon. För mig behöver du inte skygga. Jag är inte pryd och du skall inte heller vara det.”

Omtumlad klädde han av sig. Efter någon tvekan lämnade han hytten och stod så, i det skick han skapats, inför Signe, som dragit på sin vita rock. Sålunda utställd och utlämnad märkte han med ens hur blodet rusade till i kvillrande rännilar och, helt utanför viljans kontroll, fyllde könet och reste det som en flammande fackla alltmedan hettande rodnad spred sig från ansiktet långt ned på bröstet. Signe antydde inte med en min att situationen vore minsta ovanlig eller pinsam. Hon log, men inte överlägset, inte heller förläget. Med mild och eftertänksam blick mönstrade hon hans hud; begav sig, utan tecken på skam, med sina fingrar på upptäcksfärd genom manskroppens hela landskap; klämde på muskler och leder och vägde i sin kupade hand den mjuka dyna som är gömme för alstrandets källor.

Hon ledde honom sedan fram till en undersökningsstol, lånad från gynekologkliniken och fick honom att ligga upp, på rygg, med benen vilande i de två stödskenorna vid sidan. Hon berättade inför varje moment om sin avsikt. ”Det första vi skall göra är en ordentlig tarmsköljning. Jag kommer att föra upp ett munstycke som sprutar in vätska. Den sugs hela tiden ut igen och pumpas bort, samtidigt som ny vätska tas in. Då den utgående vätskan är helt färglös är sköljningen klar. Ja, då går jag in, långsamt och försiktigt, så här. Känns det bra?”

Behandlingen som var enbart angenäm, pågick i ungefär femton minuter. Den gav en känsla av tilltagande lätthet som tycktes omfatta hela kroppen.

Då sköljningen genomförts visade hon fram ett rectoskop och redogjorde för dess användning. Alvin litade nu helt blint på henne och var beredd att underkasta sig vadhelst hon kunnat föreslå.. Så förde hon in instrumentet, stegvis allt längre upp, vände och vred det lite, tog god tid på sig och berättade undan för undan vad hon såg på sin resa genom tunneln. Allt var som det skulle.

Efter att ha kontrollerat blodtryck och tagit EKG förberedde hon en inspektion med cystoskop. ”Jag sprutar nu in ett bedövningsgel i urinröret. Så här. Bra att du håller styvnaden kvar. Den underlättar. Nu skall jag föra in det här instrumentet genom din lem för att undersöka blåsa och prostata. Det gör inte ont, känns möjligen lite obehagligt.”

Hon lät instrumentet glida in, varsamt och utan brådska. Vartefter det trängde djupare in kunde hon lämna idel glädjande meddelanden. ”Hela ditt inre lyser av hälsa och vitalitet” sade hon - ”inte minsta fel någonstans!” Sakta drog hon ut röret och lade det åt sidan. ”Nu vill jag bara lyssna på hjärta och lungor och testa lite reflexer. Du kan ligga ned på britsen därborta, den är bredare och bekvämare.”

Alvin lade sig fogligt tillrätta och lät undersökningen fortsätta. Då allt var överstökat, bad Signe honom ligga kvar. ”När jag vet vad jag vill ha, brukar jag inte tveka länge” sade hon - ”jag tar. Jag tar för mig. Så vill jag också göra nu”.

Värdigt och högtidligt, som en kulthandling, en hemlig rit, en esoterisk invigningsceremoni, öppnade hon sin vita rock och lät den glida ned på golvet. Hon hade ingenting under. Genom fönstret inträngde ett starkt solsken vars strålar återkastades i otaliga nyanser från hennes nakna skimrande hud. Det var som att, den vackraste av sommardagar, se in i en rosenträdgård med all dess svindlande rikedom av lysande blomkalkar i oräkneliga färger.

Med ett nästan sömngångaraktigt lugn kröp hon upp på britsen och grenslade sin utvalde livskamrat.

SLUT.


(Epilog: de gifte sig kort efter denna händelse. Alvin sade upp sin tråkiga tjänst på försäkringsbolaget, återvände till universitetet och disputerade några år senare på en avhandling om matematisk analys. Han fick, endast trettiosex år gammal, en professur vid tekniska högskolan och utvecklades till en av studenterna oerhört skattad föreläsare. Alvin och Signe fick så småningom en dotter, som fick namnet Cecilia Estelle.)

René de Tour-Zelle 4/7 02